Förra året fick svenska biståndsorganisationer 128,5 miljoner kronor för att informera om bistånd och driva opinion. I år får de 54 miljoner till samma ändamål, en minskning med 60 procent "över en natt". Som Dagen berättade i går är konsekvenserna betydande och besvikelsen stor bland biståndsorganisationerna.
Finns det skäl för det?
Ja, det gör det!
Både för att det sker och hur det sker.
Om plånboken är tom kan man tvingas att ta till drastiska nedskärningar, sådant är livet. Men biståndsministerns plånbok är inte tom. Biståndet följer visserligen bruttonationalinkomsten, och den gick ner krisåret 2009. Men den gick verkligen inte ner 60 procent!
Regeringen omfördelade i stället pengar - anslaget till det statliga riskkapitalbolaget Swedfund ökade. Här är det politiska mål som styr, och det är naturligtvis inget märkligt i sak. Men att göra en så drastisk sänkning i ett enda slag vittnar om nonchalans och likgiltighet för de här organisationernas verklighet. Även en regering ska faktiskt veta hut.
Varför sker då denna burdusa sänkning samtidigt som man talar väl om de här organisationernas arbete ute i världen? Är det så att regeringen vill ha biståndsorganisationernas engagemang, men ogillar att de sprider den kunskap och de slutsatser som detta engagemang bygger på?
Den som rör sig bland fattiga och utsatta radikaliseras ofta och riktar udden mot dem som har ansvar för resurserna och deras fördelning.
Är det för hårdsmält för biståndsministern?
Vad får nu detta för effekter?
Enkelt uttryckt: Att de fattigastes röst hörs än mindre hos oss. Mikrofonerna är som bekant inte gratis. De som vill åt våra röster betalar enorma summor för att nå vårt öra.
Har då de fattiga rätt att höras i den svenska debatten? Självklart! Så sant vår livsstil påverkar deras levnadsvillkor. Om vi någonsin ska kunna sluta att ge bistånd måste vi föra över resurser från oss till dem, från vapen till mat och från multijättens bankkonto till fattigbondens plånbok. Grunden för sådana förändringar läggs i svenska klassrum, styrelserum, föreningslokaler och redaktioner. Rättvisan och vår gemensamma överlevnad kräver att vi förändras. Det sker bara om vi ser sambanden.
I regeringens direktiv sägs att bidragspengar inte får användas till opinionsarbete kring "kontroversiella frågor" och att man måste ge en "korrekt" bild av svenskt bistånd.
Sådana formuleringar har smak av en mästrande statsmakt som vill styra över vad väljaren får veta. Slikt skaver i en demokrati. Om bara de som har råd, inklusive företag och myndigheter, får ge sin syn på biståndet slår man undan fötterna för detsamma på lång sikt. Och utan en reflekterande allmänhet kommer vi att ha sämre förutsättningar att bedöma också saker som EU:s jordbrukspolitik, aidsbekämpning och människorättsfrågor.
En sak är klar: De delar av folkrörelsesverige där KD har sina varmaste sympatisörer applåderar inte ingrepp av den här sorten. Om KD, och därmed Alliansen, lyckas hålla sig kvar i riksdagen i höst, så inte är det biståndsministerns förtjänst.
