Fastan börjar bli ett begrepp även i den sekulära världen. Fler och fler icke troende blir medvetna om fastan som må-bra-koncept. Jag mår bra av att inte äta fet mat, avstå från alkohol, gå fler promenader och se mindre på tv. Jag mår bra av att spara mina pengar i stället för att shoppa, sluta hänga vid datorn och börja läsa böcker. Jag, jag, jag. Det är något med detta "jag, jag, jag" som inte stämmer.
Inte så att fastan ska vara en tid när en människa förnekar eller plågar sig själv, men fastan är faktiskt inte heller till för att öka mitt välbefinnande. Så vad är den då? Hur ska dagarna mellan askonsdag och påsk tas i bruk?
Finns det någon anledning att fasta över huvud taget?
Jo, jag tycker det. Att ignorera fastan skulle vara att platta ut året till en enda bekväm raksträcka där inget någonsin tvingar mig att sakta ner, att se mig omkring, att fara vaksamt fram. Fastan, det är den tiden på året när vägen smalnar och börjar kräva min uppmärksamhet.
Vad för slags landskap färdas jag egentligen genom? Människorna som lever i världen som omger min väg, hur har de det? Så länge jag ligger i 110 knyck på motorvägen kan jag inte bry mig om det, hur gärna jag än skulle vilja, men fastans väg gör omvärlden synligare.
Jag lever i en värld som dessvärre i stor utsträckning definieras av svårigheter och lidande. Poeten W B Yeats definierade världen som "more full of weeping than you can understand", mer fylld av gråt än jag kan förstå. Att sakta ner i fastetiden innebär att jag öppnar mina sinnen för världens tårar.
"Slit sönder era hjärtan, inte era kläder", står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.
Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen.
Vad som behövs är i stället tystnad, återhållsamhet och eftertanke - inte för min egen skull, inte för att jag ska må bra och inte heller för att jag ska lida. Att ålägga sig själv en period av självpåtagna försakelser och inbilla sig att man därmed förstår hur det är att ha det riktigt hemskt, det är bara förmätet. Att fasta är i stället att stilla se och lyssna, att öppna sina ögon och öron utåt.
