Förvaret är som ett fängelse
– fast här är alla oskyldiga
Textstorlek
| Publicerad: 2005-03-18 06:00
Höga murar, låsta dörrar och fönster som inte får öppnas. Nej, jag talar inte om det nya säkerhetsfängelset – de intagna är inte ens brottslingar. Dagen har besökt Migrationsverkets förvar i Märsta.
En del av dem som fått avslag på sin asylansökan i Sverige hamnar på Migrationsverkets förvar. I Märsta norr om Stockholm finns en av dessa enheter. Dörrarna har avancerade kodlås och runt anläggningen löper en hög mur. För de flesta är det den sista hållplatsen före avvisning, en sorts trygghetens sista utpost. I allt väsentligt liknar det ett fängelse. Den enda riktigt tydliga skillnaden är att de intagna här är oskyldiga.
När Dagen tillsammans med Medborgarnas flyktingombudsman, Merit Wager, och prästen Håkan Sandvik, besöker anläggningen tas vi emot av två påtagligt nervösa enhetschefer. Håkan Sandvik och Merit Wager, som regelbundet återvänder till anläggningen för att träffa de intagna, blir förvånade när den ena chefen plötsligt berättar att hon och kollegan beslutat att vårt besök bara får vara under en mycket begränsad tid. På en timme ska vi hinna se de tre avdelningarna samt tala med dem som sitter där.
Inget har hänt efter inspektionen
Luften som slår emot oss när dörren till avdelning två öppnas känns syrefattig och luktar unket. Och trots att Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles redan i somras riktade kritik mot ventilationen efter sin inspektion i Märsta, tycks inget ha hänt.
Vår lilla grupp väcker viss uppståndelse bland de förvarstagna. Utanför fönstret till rummet där vi sitter och talar med Damba Ichinnerov, en ung kvinna från Mongoliet, bildas snabbt en kö på omkring tio personer som vill berätta om sina ärenden.
Med darrande röst berättar den mongoliska kvinnan om sina upplevelser av den svenska asylmottagningen. Hon talar om personal som hotar och ljuger och om en attityd som får henne att känna sig som en andra klassens människa.
– Vi är inga apor, vi är inte djur. Vi är människor precis som ni, upprepar hon medan tårarna rinner ner för kinderna.
Kort innan Damba togs in på förvaret genomgick hon en medicinsk behandling. Efteråt fick hon problem och behövde mediciner. Läkaren skrev ut recept men Damba hann inte hämta ut medicinen innan hon togs till Märsta. Trots att hon upprepade gånger bett personalen om hjälp tog det två veckor i förvaret innan hon till slut fick sin medicin.
Vill åka därifrån
Här någonstans slår klockan tre och vår timme har gått. Men ingen säger något och kön är fortfarande lång.
En annan av dem vi träffar är Marina Romanova från Ukraina. Hon har suttit på förvaret sedan i augusti. Migrationsverket och polisen har inte lyckats ordna några resedokument och därför har hon blivit kvar.
– Jag har för länge sedan accepterat att jag måste åka tillbaka och jag till och med vill åka. Jag samarbetar på alla sätt men jag förstår inte varför jag måste sitta inlåst här så länge de inte kan skicka mig, säger Marina uppgivet.
Sammantaget hinner vi prata med ett tiotal asylsökande under drygt tre timmarna. Under hela tiden känner vi oss bevakade av de två enhetschefer som tog emot oss. Trots att ingen av dem är chef för den avdelning där vi befinner oss, uppehåller de sig under större delen av vårt besök i ett rum som ligger bara några meter från det vi sitter i.
Innan vi lämnar förvaret i Märsta för dagen hinner vi också med ett besök i transitenhetens matsal. Flera personer vi pratar med berättar att maten blivit bättre sedan Migrationsverket anlitat en ny entreprenör. Men portionerna är så små att de boende inte blir mätta.
– Vi blir inte mätta och när vi frågar om vi kan få mer säger de nej, berättar en ung palestinier.