När jag kom till Leipzig i maj 1990 visste jag inte så mycket om DDR fastän jag hade läst tyska på universitet.
Det var nog bra så.
Nu var jag i stället ett slags naivt, nyfiket barn på upptäcksfärd.
Det var meningen att jag skulle bo tre månader i Leipzig för att hjälpa församlingssystern med litet av varje.
Det blev 18 år i stället.
Det första som slog mig var att det fanns så lite trafik. Parkeringsplatserna var halvtomma och de få bilar som fanns var knattrande Trabanter samt en del Wartburgar och Ladabilar.
Randandandaaa lät det när en Trabant svängde runt hörnet.
Första gången jag skulle gå och handla såg jag en lång kö med tålmodigt väntande människor utanför affären. De tog ett tag innan jag fattade varför de stod där. Det var ett slags väntsystem för affären var så liten att alla inte kunde gå in på samma gång. Alltså väntade man på att en kundvagn skulle bli ledig så att man i lugn och ro kunde gå in och handla.
Väl inne kunde man som svensk uppleva ett minst sagt alternativt sätt att handla. Vilka varor!
Härlig rysk yoghurt på flaska, stora brödlimpor äkta tyskt, osötat Schwarzbrot som formligen luktade ren surdeg, läckra inlagda gurkor från Spreewald, kött som såldes inpackat i brunt papper, massor av inhemska grönsaker och frukter.
Men inga citrusfrukter.
Väl framme vid kassan tittade kassörskan förvånat på mig när jag frågade efter en ”Beutel” – påse. Sådant tar man med sig själv! En hastig blick på de övriga kunderna bekräftade hennes utsaga: alla hade med sig sin egen tygpåse.
Själva betalningen var en lätt sak - i ordets rätta bemärkelse – pengarna var gjorda av aluminium och skramlade som leksakspengar i plånboken.
Efter att ha ätit himmelskt god rysk yoghurt under en hel veckas tid var det bara att gå tillbaka med de tomma yoghurtflaskorna. Det var pant på alla tomglas.
På bakgården stod det ett par soptunnor samt en tunna för Schweinefutter – grisfoder – i vilken man slängde i matrester och annat som kunde användas för just detta ändamål.
På en av mina vandringar genom stan sprang jag på en musikaffär. Det var en fröjd att bläddra bland noter och LPskivor som bara kostade en spottstyver.
Leipzig är den staden i vilken Bach var verksam och i Thomaskyrkan där han var kantor kunde man höra den världsberömda Thomanerkören.
På helgerna var det bara att gå till Gewandhaus och för en billig penning lyssna till dess berömda orkester ledd av dirigenten Kurt Masur.
Denna man spelande en icke helt oviktig roll under måndagsdemonstrationerna före murens fall den 9 november 1989.
Den 9 oktober 1989 gick cirka 70 000 människor med i demonstrationståget. Stämningen var minst sagt nervös.
Det ryktades om att makthavarna beslutat om en så kallad ”pekinglösning”.
Alla sjukhus var mobilserade och blodkonserver samlades in. Personalen kallades in extra. Unga män som låg i lumpen packades in i bussar och kördes till Leipzig på extrauppdrag.
Mitt i detta höll Kurt Masur och ett par andra kulturpersonligheter ett tal till folket om att man bara söker en dialog och att man inte ville använda våld. Att man vill förändring.
Demonstrationerna gick fredligt tillväga. En vecka senare demonstrerade cirka 320 000 personer. Bara i Leipzig.
Resten är historia.
Maten i DDR-affärerna är tyvärr också historia.
Den 1 juli 1990 kom valutaunionen och östmarken blev till D-mark.
Över natt kom det.
Plastförpackningar, tio olika sorters mjölk, tio olika sorters margarinsorter, bröd med tillsatser i.
Detta kallas valfrihet.
Den ryska yoghurten försvann.
Sopbergen kom.
Liksom friheten att resa vart man vill, säga vad man vill när man vill.
Men visst är det synd att DDR-yoghurten inte överlevde systembytet ...