Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv

Jag misstänker att regeringssammanträdena knappast inleds med allsång. Men om så vore kunde dansbandet Lasse Stefanz hit "Låt de sista ljuva åren" vara ett lämpligt låtval. För nu verkar det på allvar röra på sig bland politikerna i synen på äldre människor och åldrande.

Redan vid årsskiftet förbjöds åldersdiskriminering inom arbetslivet och jämställdes med orättvis behandling på grund av kön, sexuell läggning, religion eller etnisk härkomst. I en debattartikel i DN förklarar fyra folkpartister med Folkpartiledaren Jan Björklund i spetsen att partiet kräver ett generellt förbud mot all diskriminering av äldre, också sådan som sker utanför arbetslivet.

Om den tanken förverkligas skulle det inte längre bli möjligt att neka den som uppnått en viss ålder att låna pengar i banken, skaffa bensinkort, teckna mobilabonnemang, köpa bostadsrätt eller söka forskningsanslag, för att nämna några konkreta exempel som uppmärksammats på senare tid.

Undantaget skulle vara om det finns en korrekt bakgrund till särbehandlingen, som när det gäller försäkringar. Kronologisk ålder säger inte mycket om hur en människa fungerar, i alla fall inte sedan hon blivit vuxen, slår de fyra fast.

Folkpartiets planer är goda nyheter för oss som uppnått mogen ålder. Och det gör ju de allra flesta förr eller senare. Det är positivt om det blir en mänsklig rättighet att bli behandlad som den individ man är med de unika egenskaper man har och inte som "55-plussare", "pensionär" eller "åldrig kvinna", hopbuntad med andra som man har mycket litet gemensamt med. Eller, som Lasse Stefanz sjunger, även när "Din kind är märkt av tiden, ej så len som då en gång, Ditt hår har stänk av silver, så märkt av tidens gång" finns det viktigaste kvar.

Mot slutet av ålderstrappan, när yrkeslivet i bästa fall är ett minne blott, krävs dock något som kan kallas en positiv särbehandling. Andelen riktigt gamla ökar. De medicinska framstegen gör att allt fler lever allt längre även med svåra åldersrelaterade sjukdomar. Nu handlar det inte så mycket om att inte bli diskriminerad, snarare om att ha rätt till ett värdigt liv på egna villkor. Men grundtanken, att även de riktigt gamla och svårt sjuka är individer, är den samma.

I fredags slutade Thorbjörn Larsson som direktor på Ersta diakoni för att ta över rodret på den statliga Vårdalstiftelsen, som ansvarar för forskningssatsningar inom vård- och allergiområdet. Ersta ligger långt framme när det gäller äldrevård och Thorbjörn Larsson har vid sidan av direktorsskapet haft regeringens uppdrag att utreda en värdighetsgaranti i äldreomsorgen. Så det var inte konstigt att hans avskedsseminarium handlade just om detta.

"Svensk äldreomsorg ska inte förbättras utan måste förändras i grunden", konstaterade Thorbjörn Larsson och förespråkade en reformation, likt Luthers. Till de teser han spikade upp hörde krav på ny lagstiftning om operationaliserad värdegrund för äldrevården och om enskildas rätt att påverka sin situation. Han lyfte fram behovet av certifiering och oberoende granskning och av en biståndsbedömning som utgår från att människor vill klara sig själva och därför faktiskt har behöver de insatser de själva begär. Och, sade Erstas avgående direktor, vi måste få igång en politisk diskussion om finansieringen av äldreomsorgen.

Äldreminister Maria Larsson satt i panelen och sa inte emot. En hel del har redan åstadkommits men reformer tar tid, förklarade hon och önskade sig en mandatperiod till för att hinna med. På hennes att-göra-lista står bland annat att omsätta tankarna om värdighetsgaranti i praktiken och att skapa ett system med äldrelotsar som överbryggar klyftan mellan kommuner och landsting.

Så visst finns det chans att de sista åren blir, om inte de bästa, så åtminstone fullt acceptabla om regeringen får hållas.