24 kristna homosexuella: Vi är en del av kyrkan

Gång på gång fördöms vi och vår kärlek framställs som det största hotet mot en ”sund” kristen tro. Det skriver 24 kristna homosexuella.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Observera att den här artikeln publicerades den 16 april 2015. På grund av spridning i sociala medier kan den åter dyka upp på Dagens mest lästa-lista.

Senaste tiden har vi debatterats friskt, vi som är kristna och homosexuella. Efter Joel Halldorfs ledartext som efterfrågade ett fördjupat samtal kom replik från Anders Gerdmar som hävdade att sexualitet är en ”livsstilsfråga”. Efter det en grupp på tio pastorer som ville verka mer generösa, men kontentan av deras text var ändå ”Du är välkommen till oss om du är villig att se dig själv som trasig, och har du en homosexuell relation kan du aldrig anses vara en riktig kristen”. Sist också en insändare från 22 pastorer som med kraft fastställer att ”utlevd” homosexualitet leder till helvetet.

Skulle någon av dessa pastorer som uttalat sig överväga att försöka återinföra slaveri, ras­åtskillnad eller sanktionera diskriminering av kvinnor, och detta på bibliska grunder? Frågan låter befängd, men faktum kvarstår att dessa orättvisor upprätthölls med referens till Bibeln. Slaveri ansågs exempelvis vara helt i sin ordning av kyrkofäder som Augustinus, och amerikanska kristna hävdade under 1800-talet att deras personliga relation till Jesus ”gav dem auktoritet” att hålla människor som slavar.

När vi i dag ser frukten av detta, den smärta som det orsakade, är det svårt för oss att förstå att man kunde använda Bibeln att rättfärdiga dessa orättvisor med. Det är ju så uppenbart fel, grymt och gudsfrånvänt. Ingen skulle få för sig att hävda att dessa kristna förmedlade en Kristusdoft till sin samtid. Eller att de som förespråkade segregation i amerikanska södern på 1960-talet stod ”rakryggade för Kristus”. Och ändå: historien upprepar sig.

I de olika inläggen har pastorer betonat vikten av att ”säga som det är”. Att det är deras skyldighet att förmedla bibelordet som det står, det vill säga som det tolkas av dem. Dock verkar de inte tycka att det är deras skyldighet att se på vilka konsekvenser deras undervisning fått. Vilken frukt den burit. Skulle man bara våga se efter skulle man finna: livslögner, självmord, ångest, självförakt, utsatthet, misshandel etcetera. Ett fruktansvärt facit.

En annan konsekvens är att kyrkan stöter bort ”världen” från evangeliet genom att visa sig kärlekslös och dömande. I vissa delstater i USA har det just blivit lagligt för affärsinnehavare med religiös övertygelse att vägra ge service till homosexuella. En lagändring som genomförts med stöd av konservativa kristna. Även i Sverige kan vi se att motståndet mot homosexuella är det som allmänheten börjar förknippa frikyrkan med.

Kära pastorer, det är inte för att ni är ”radikala för Kristus” som ni ifrågasätts och får mothugg i medierna. Det är för att ni predikar något i Guds namn som skadar andra människor. Att hävda att Bibeln är otvetydig om homosexualitet är oärlig och ansvarslös teologi. Och precis som i fallen ovan kommer människor i framtiden att fråga sig: ”Hur kunde de predika detta och kalla sig kristna?”

Homosexuella i kyrkan och speciellt frikyrkan har länge varit alltför osynliga, av förklarliga skäl. Många av oss har dolt den delen av oss själva i många år innan vi slutligen fann realiteten i ”Sanningen skall göra er fria”. Vi kommer från olika delar av kyrkan, med olika erfarenheter, vi är av olika åldrar och bakgrund. Men vi har det gemensamt att vi upptäckt att vår sexuella identitet är annorlunda än majoritetens. Och att i den kyrka som skulle vara vårt andliga hem finns det många som inte vill se oss där.

Kristi kravlösa kärlek förbytt mot människors måttstock, som säger att delar av vår innersta personlighet är sjuk och syndig. Många av oss har suttit i kyrkbänkar i krampaktig bön år efter år och frågat oss om en kärleksfull Gud skulle döma oss till att gå igenom livet utan en chans att visa vår kärlek.

I slutändan har vi på olika sätt kommit fram till att svaret på den frågan är nej, och att det inte är Gud som har problem med oss. Det är människor. Och vi har kunnat stämma in i orden från Ps 139:14; ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.” Det är vår tro. För den skull har en del av oss fått lämna de uppgifter vi tidigare hade i kyrkan eftersom det inte var acceptabelt att ha till exempel en homosexuell ungdomsledare. Vissa accepterar homosexuella kristna med orden homosexualitet är inte värre än någon annan synd. Det är ett bakvänt resonemang eftersom kontentan av det blir att vi är syndare som väljer att stanna i vår synd. Nej, vi tror vi är skapade av Gud som vi är.

Frågan om homosexualitet har av någon anledning blivit den största vattendelaren i modern kristenhet. Gång på gång fördöms vi och vår kärlek framställs som det största hotet mot en ”sund” kristen tro. Och ändå så väljer vi att stanna kvar … Åtminstone några av oss. Andra kristna har effektivt fått många av oss att lämna sin gudstro genom sin tvärsäkra och dömande teologi.

Så varför skriver vi här? För att vi är några av alla de som fortfarande håller fast vid tron, för att påminna om att vi homosexuella alltid funnits i kyrkan och framför allt för att ge en uppmuntran till dig i kyrkan som inte vågat ”komma ut”. Vars ångest är nattsvart, som känner fördömanden från pastorer och andlig auktoritet. Du är inte ensam, det är inget fel på dig och i öppenheten kommer det tunga att skingras. Det må höjas röster i kyrkan som säger att vi inte hör hemma där, men de överröstas av den kärleksfulla stämma som genom årtusenden viskat ”Den som kommer till mig ska jag inte visa bort”.

Johan Mauritzson, art director och musiker, Oskarshamn.
Anders Mårtensson, sångare och sånglärare, Stockholm.
Daniel Zetterström, språklärare, Falun.
Fredrik Sällberg, bussförare, Falun.
Sara Malmberg, föräldraledig socionom, Stockholm.
Magnus Johansson, lärare, slöjdare & musiker, Stockholm.
Viktor Petersson, copywriter, Borås.
Mattias Högberg, telefonist, Falkenberg.
Alexander Håkansson, studerande, Markaryd.
Martin Kronbäck, kock, Göteborg. 
Stefan Albinsson, pastor, Stockholm.
Lasse Vallmoss, pastor, Uppsala.
Niclas Hjorth, administrativ chef, Enskede.
Hugo Bäckelid, administratör, Stockholm.
Daniel Andersson, studerande, Oskarshamn.
Camilla Granelid, gymnasielärare, Falun.
Bengt Waldemarsson, musiker och fd frälsningsofficer, Stockholm.
Henrik Fransson, tf församlingsföreståndare, Göteborg.
Joel Kunto, 
socionomstudent, Örebro.
Tina Trender, kurator och samtalsterapeut, Stockholm.
Fredrik Degeryd, 
ljudtekniker, Karlstad.
Ce Lyrehed, präst, Karlstad. 
Joachim Ståhl, teknisk analytiker, Stockholm
Erica, (i övrigt anonym)

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Kyrkomötet
Annons
Annons

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons