Aleviter behöver vårt stöd

Efter de bestialiska terrorattackerna mot två kyrkor i Egypten i början på april blev världen återigen påmind om de förföljelser av religiösa minoriteter som år efter år skördar många dödsoffer och tvingar mångfalt fler på flykt.

Kristna och såväl sunni- som shiamuslimer är bara några exempel på religiösa grupper som förföljs, fördrivs och mördas i flera länder där de utgör minoriteter.

En annan minoritet som det aldrig talas om här i Sverige är aleviterna. Enbart i vårt land bor uppskattningsvis 15 000 aleviter varav de flesta flytt hit från Turkiet, där de cirka 20 miljonerna aleviter är landets största religiösa minoritet som länge utsatts för olika former av diskriminering av den turkiska staten.

2011 bad Turkiets dåvarande premiärminister Erdogan officiellt om ursäkt för massakrer mot kurdiska aleviter som utfördes av landets militär på 1930-talet och som krävde åtminstone 13 000 liv, men aleviterna har fortfarande ingen officiell status som religiös minoritet i Turkiet.

Aleviter är fortfarande illa sedda bland en del muslimer, och i likhet med många av judarna i Sverige så upplever aleviterna här ökad utsatthet och trakasserier och då främst från andra invandrare.

Så hur kan vi i Sverige hjälpa aleviter i Turkiet och på andra håll i världen?

Vi skulle kunna börja med att uppmärksamma aleviterna i vårt eget land – se dem, erkänna dem som minoritet och visa dem uppmärksamhet. Och med "vi" menar vi i första hand våra folkvalda i riksdagen, regeringen, kommunerna och landstingen.

Religionsfriheten är omfattande i Sverige och något vi ska vara rädda om. Våra nya svenskar kan utan större problem utöva sin religion och de har möjlighet att bygga egna gudstjänstlokaler i många städer, och vi har även gett tillstånd till religiösa friskolor även med andra inriktningar än kristna och judiska. Och vi erbjuder hjälp och stöd till även deras religiösa organisationer i form av ekonomiskt stöd från myndigheterna MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och SST, Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Men detta har varit och är ibland­ problematiskt. Ty samtidigt som vår lagstiftning och våra värderingar säger att alla ska ha rätt och möjlighet att utöva sin religion i Sverige, så säger de också att alla i Sverige ska vara jämlika och fria att utvecklas och förverkliga sig själva. Dilemmat här har visat sig vara att somliga religiösa församlingar i landet lär ut radikalkonservativa patriarkala tolkningar av sin tro. Detta medför att den svenska religionsfriheten och politiken underlättar för många invandrade män att fortsätta med sin konservativa, ålderdomliga och ojämställda livsstil samtidigt som detta medför att kvinnorna i dessa familjer tvingas fortsätta leva under förtryck och ofrihet här i Sverige.

Vi bör med andra ord säkerställa att alla våra medborgare har möjlighet att bejaka sin livsstil, samtidigt som vi inte bör bejaka eller stödja livsåskådningar eller kulturella uttryck som går på tvärs mot det svenska samhällets demokratiska värderingar.

Detta dilemma existerar inte när vi ska förhålla oss till aleviterna. De delar våra demokratiska värderingar. Deras religion, eller snarare livsåskådning som de betraktar den (alevism) skiljer inte på mäns och kvinnors värde och den erkänner demokrati som styressätt.

Så det finns inga moraliska eller etiska hinder eller dilemman för våra folkvalda att i solidaritetens namn uppmärksamma aleviterna i Sverige. De har inga stater eller regimer någonstans i världen som backar upp dem ekonomiskt eller moraliskt. Genom att visa vårt stöd och vår solidaritet med aleviterna stärker vi dem och deras mera utsatta trosfränder på andra håll i världen.

Ardalan Ghareh Chaie, fristående s-debattör

Dervis Isbitirici, restaurang­företagare

Pierre Kjellin­, journalist