Alf Svensson: Vi kristna behövs i politiken!

Lewi Pethrus vågade inte låta bli att starta KDS, senare Kristdemokraterna, skriver Alf Svensson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Emmanuel Bäckryd, församlingsledare i Ryttargårdskyrkan i Linköping, har i Dagen skrivit en rad för mig obegripliga påståenden. Han ifrågasätter om kristna politiker kan ”navigera med integritet i det politiska landskapet”, och han hävdar att ”kristna politiker nödgas dölja sin djupaste politiska övertygelse för att i gengäld kunna delta i dagens partipolitiska system”.

Bäckryd anser tydligen att engagemang i en kristen församling inte kan eller bör kombineras med ett partipolitiskt engagemang. Både och verkar, enligt hans uppfattning, vara minst sagt svekfullt!

”Den kristna församlingen har en unik roll att spela, en roll som ingen kan fylla”, skriver han.

Visst! Det vare mig fjärran att protestera mot ett sådant påstående. Men för att en demokrati ska fungera – teokrati eftersträvar väl ingen – har politiska partier också en unik roll att spela.

Själv är jag medlem i en församling sedan 1950 och medlem av kristdemokraterna sedan 1964, det år då partiet startade. Jag är tacksam för båda dessa medlemskap. Och jag har väl något tusental gånger sagt att politiska partier inte får bli eller vara konfessionella, lika lite som församlingar ska vara partipolitiska.

Läs mer: Emmanuel Bäckryd: Går kristen tro och partipolitik ihop?

 

Lewi Pethrus, som ju i allra högsta grad också kan kallas församlingsledare, hyste under sina första verksamhetsår den uppfattning som Bäckryd torgför, att man som kristen inte skulle befatta sig med partipolitik. Politik var något som kristna inte skulle spilla tid på. Men han ändrade uppfattning!

År 1974 höll Lewi Pethrus en magnifik predikan, under Nyhemsveckan. Då sa han också följande: ”Man har frågat mig varför jag startade KDS. Jag ska svara er, jag vågade inte låta bli!”

Lewi Pethrus hade precis som många av oss andra, upplevt värderingsdebatten under 1960-talet. Svensk skola skulle lära av Östtyskland, och skolan­ skulle vara värdeneutral. Äktenskapet och familjen var något som tillhörde gången tid och stod för unkenhet. Begreppen moral och etik hördes inte i debatten. Var och en var sin egen lyckas smed. Gud hävdades vara död.

Att författaren Stig Claesson (Slas) kallade de tio budorden för ”vårt viktigaste kulturarv” ansågs som nonsens. Staten skulle ta ansvar för allt och individen skulle vara fri.

Det var då många kände ett ofrånkomligt ansvar för samhällsutvecklingen. Vi visste ju att vår kultur, våra värderingar, vår människosyn, ja, vår civilisation hämtat kraft och vägledning från kristendomen. Och vi insåg att i åtskilliga vardagliga sammanhang krävs det ett partipolitiskt engagemang för att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.

I min barn- och ungdoms kapell fick jag Bibelns berättelser som ledstjärnor. Och tack vare dessa tror jag att mina många medarbetare och jag under gångna 50 år fått vara med om att göra livet lät­tare att leva, göra vardagen ljusare för medmänniskor. I vårt politiska engagemang, i vår tro på kristna värderingar!

Det handlar om beslut som inte kunde ha tagits på något församlingsmöte.

Bäckryd erinrar i sin artikel om ett möte någon gång mellan 1991 och -94 i Linköping, då jag hade förmånen att tala. Jag minns den samlingen. Temat var: ”Vårt ansvar för världens barn”.

Jag tror att vårt ansvar för varandra och vår omvärld är gränslöst!

Alf Svensson, tidigare partiledare, Kristdemokraterna

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (92%)
  • Nej (7%)
  • Vet inte (1%)

89 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons