Alla kristna är inte pacifister

Per-Henrik Bark ifrågasätter (Dagen 20 oktober) kapitlet: "Var Jesus pacifist?" i min bok "Jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen" (Marcus förlag). Hur kunde det hamna bland de omöjliga texterna om Kains hustru, människors höga ålder i Gamla testamentet och dinosaurierna i Jobs bok, undrar han.

Anledningen är att avsnittet­ om de två svärden i Lukas­evangeliet 22:35–38 har förbryllat många bibelläsare. Det är därför det platsar i min bok. Boken är nämligen skriven utifrån frågor jag fått från förvirrade bibelläsare.

I boken tar jag upp en rad tolkningar om de två svärden som de rent symboliska som menar att svärden syftar på Guds ord eller är en symbol för den kris Jesus och lärjungarna hade hamnat i.

Andra hävdar att det rör sig om verkliga svärd men att Jesus enbart accepterade dem för att uppfylla profetian i Jes. 53:12, ett ställe som citeras i vers 37: ”Han räknades till de laglösa.” Enligt denna uppfattning såg alltså Jesus till att det uppstod en situation som ledde till att profetian gick i uppfyllelse. Med en sådan tolkning skulle man kunna uppfatta Jesu ageranden i andra sammanhang på ett liknande sätt.

När texten tolkas som ett rättfärdigande av våld i preventivt syfte blir förstås den efterföljande scenen i Getsemane problematisk. Där säger Jesus att den som griper till svärd ska dödas med svärd (Matt 26:52). Å andra sidan uppmanar han faktiskt lärjungarna i vår text att de ska "skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd" (Luk 22:36).

Motstridiga tolkningar och tillämpningar av bibeltexter är som bekant inte ovanliga. Texten om de två svärden är inget undantag. Bo Giertz skriver i sin bibelkommentar: ”Jesus talar faktiskt om att köpa sig ett svärd. Det visar sig att lärjungarna faktiskt – tydligen i hemlighet – tagit två stycken med sig. Jesus säger helt kort: Det räcker. Meningen tycks vara, att det kan bli fråga om nödvärn. En apostel behöver inte låta sig dräpas av en rånare, om han kan skrämma iväg honom med ett vapen.”

Jag instämmer med Giertz men poängterar samtidigt: "Oavsett hur vi uppfattar avsnittet visar Jesus genomgående i sin undervisning att en kristen bör göra allt han/hon kan för att undvika våld som ett sätt att lösa konflikter" (sid 105). Våld kan dock vara befogat i vissa situationer för att hindra värre våld.

Om svärd i sådana fall ska användas kan det bara ske i undantagsfall eller som jag påpekar: ”De ingår då i ett sammanhang där det handlar om att bekämpa och lindra ondskans effekter” (sid 105).

Jag menar att det är väsentligt att vi vänder och vrider på besvärliga texter och inte undviker dem. Alla kristna är inte pacifister. Många anser att finns situationer där användandet av våld är den enda lösningen. När sådana frågor uppstår är det viktigt att inte tiga. Kyrkan bör till exempel inte vara rädd för att diskutera hur internationell terrorism och brutalt våldsutövande ska kunna stoppas. I dessa samtal är det angeläget att olika röster kommer till tals. Det finns de som väljer att bli militärer eller poliser. Dessa personer måste respekteras i sina yrkesval och ställningstaganden. Att inte befatta sig med frågan befäster bara bilden av en verklighetsfrämmande Kyrka.

Leif Carlsson,

teolog, lärare i religionsvetenskap på Jönköpings högskola.