Anpassning räddar inte kyrkan

Tänk dig två kvällsöppna byggnader vägg i vägg i storstadsvimlet. Den ena är en kyrka med inbjudande skylt: "Välkommen! Gratis entré! Här är alla jättesnälla. Både vi och Gud gillar dig precis som du är. Stig in så lovar vi att inte störa dig alls."

Den andra är en nattklubb med dyr entré och grinig dörrvakt. Deras skylt lyder: ”Här säljer vi enbart drycker med avsevärda mängder gift. Som besökare löper du risk för själsliga sår och våldsbrott. Ljudvolymen här försvårar samtal och kan ge hörselskador. Dryckerna som intas leder ofta till personlighetsförändringar, långvarigt missbruk och personlig misär. Vi lovar dessutom att i baren och på spelborden försöka skinna dig på så mycket pengar vi bara kan.” En av dessa två byggnader kommer att ha en lång kö utanför. Vilken?

Flera kyrkor och samfund i Sverige och Europa kämpar med sviktande medlemssiffror. Den västerländska kristenheten söker ivrigt sin framtidsväg i en sekulariserad miljö. För många kyrkor står vägvalet mellan att antingen – som det formuleras i en aktuell platsannons från Stockholms stift – anpassa sig "efter omvärldens förväntningar", eller att sätta sig till tydligt motvärn mot en gudsfrånvänd samtid.

Tidskriften Time beskrev nyligen tio nutidstrender, varav en var en rörelse i kristenheten, där vägen framåt går via att förtydliga budskapet – inte mjuka upp det. Stärka ansträngningen att utföra missionsbefallningen – inte tona ner den. Trenden pekar tillbaka till Apostlagärningarna, där evangeliet förkunnades i en tydligt fientlig kultur, och vann framgång trots att – eller kanske just för att – budskap gick emot tidsandan.

Rob Bell förklarade nyligen att kyrkan måste "anpassa sig eller dö". Jag tror att Rob Bells slutsats är helt felaktig. Strategin är ett väl beprövat recept på kapitalt misslyckande. Kyrkor som anpassat sig till rådande kultur har stadigt tappat i relevans och intresse. Kyrkor som däremot vågat gå mot strömmen vinner däremot med tiden både förtroende och människor.

En avgörande faktor för framgång tycks vara graden av utmaning i förkunnelsen. I vår tid översköljs vi dagligen av lättsmält utbud och nya löften om genvägar till ett smidigt liv. Samtidigt längtar människor efter det som består, det som är värt sitt pris. Willow Creek genomförde härom året en undersökning under namnet Reveal. Dess slutsats var att faran för medlemstapp inte bestod i en alltför skarp förkunnelse i församlingarna.

Den stora risken låg tvärtom i att inte utmana medlemmarna tillräckligt.

Att utan omsvep våga erkänna även de mer svårtillgängliga inslagen i ett erbjudande tycks vara ett vinnande drag, i storstadsvimlet såväl som i kyrkan. Den som öppet förkunnar att det kan kosta livet att träda innanför en dörr får också sådana besökare som är villiga att betala ett högt pris att komma ditin.

Den kyrka som i osäkerhet förytligar det kristna budskapet eller suddar ut de utmanande inslagen i tron har svikit sitt uppdrag. Kyrkan bredvid nattklubben hade lyckats betydligt bättre med sitt uppdrag om de frimodigt hade förkunnat att den som träder in i kyrkorummet löper risken att möta en helig Gud och i det mötet få falla ner och bli förvandlad på djupet. Eller som Runar Eldebo en gång föreslog som rubrik för en möteskampanj: ”Kom till Jesus, så får du dö!”

Risken för svenska kyrkor och samfund är inte att skrämma bort människor med en alltför obekväm förkunnelse. Faran ligger tvärtom i att vara alltför tillrättalagd. Ja, vi behöver lyssna in och möta nutidsmänniskans frågor och längtan. Det är dock inte detsamma som att bara följa de budskap som ropas från de massmediala hustaken. Snarare är det att lyssna in de frågor som viskas hemma i kammaren.

Vi lever i dag i en förytligad kultur där många upplever att livets verkliga värden smulats sönder till grus och sand. De längtar efter att finna den skatt som är värd att leva och dö för.

Det är just ett sådant evangelium som kyrkan förvaltar och kan ge vidare. Vågar vi förkunna denna skatt som så utmanande, dyrköpt och livsförvandlande som den faktiskt är? Eller kanske hellre: vågar vi låta bli?

Per Ewert, samhällsdebattör och författare till den nyutgivna boken "Guldet blev till sand"