Bibelteologin behöver häpnad

Sedan en tid pågår diskussioner om Bibeln, framför allt i frikyrkliga kretsar, då och då även i Dagen. Är Bibeln Guds Ord och i så fall på vilket sätt? Svenskkyrkliga teologer ligger lågt.

Helt nyligen lade läraren vid Stockholms teologiska högskola, Rickard Roitto, ut en mycket välskriven artikel på ”Läsarna”. Han ställer frågor till Livets ords bibelvetare Anders Gerdmar. Denne försvarar intensivt principen ”Bibeln allena”, alltså Bibeln utan andra infallsvinklar för tolkningen än sig själv.

Detta särskilt för att undvika att den romersk-katolska kyrkans­ traditioner skulle behövas för en fullödig framställning av den kristna tron på det sätt som Livets ords grundare Ulf Ekman till sist fann nödvändigt.

Jag skrev en kort kommentar på Facebook och benämnde Rickard Roittos inlägg "biblical criticism light", således ett försiktigt försvar för bibelkritiken, som den kallas. Den innebär att en modern tids litterärvetenskapliga metod tillämpas på de bibliska skrifterna, likt på all annan litteratur. Vad är problemet?

Många kommentarer flöt in som gladdes över Roittos infallsvinkel, som uppfattades positivt luckra upp en alltför stel tilltro till bibelboken. Någon drog slutsatsen: ”Bibeln är långt ifrån felfri”.

Den filippinske teologen Emerito Nacpeal skrev en sedermera berömd artikel om teologistudenternas förlorade spiritualitet efter mötet med den moderna vetenskapliga teologin, som aktualiserades även i Asien efter andra världskriget.

Han menade att den spiritualitet, sammanhållna trostolkning, som de studerade hade med sig från hemförsamlingen bröts ner i det teologiska studiet.

Men, den ersattes inte av en ny som tog in det nya kunnandet. Det, kan nog sägas, är något som kollektivt drabbat alla de protestantiska kyrkorna i väst, de som formats av mönstret från franska revolutionen med upplysningen och rationalismen i högsätet. De hade alla på ett eller annat sätt kommit till som resultat av reformationens idé – att Den heliga skrift är enda och tillräcklig grund för kyrkan och teologin.

Jag kände mig drabbad av Nacpeals kritik. Jag undervisade på 1970-talet indiska blivande präster i bibelteologi. Många hade svårt att förstå hur det kunde gå ihop med tron, när Nya testamentets olika skrifter diskuterades vad gäller författare, tillkomsttid, adressater och så vidare.

Eftersom varje dag inleddes med gudstjänst i prästseminariets kapell, och även lärarna deltog i bönerna och ibland predikade, måste det väl på något sätt gå ihop, även om det med deras spiritualitet från hemmiljön var svårt att förstå.

De protestantiska kyrkorna får knappast fram några glödande predikanter numera, mer än undantagsvis. I Svenska kyrkan var förhoppningen att efter det akademiska studiet få fram en sammanhållen och bärande spiritualitet vid pastoralinstituten i Uppsala och Lund.

Så blev det inte. Något bättre går det nog vid de frikyrkliga instituten. Vad är det som fattas?

Rowan Williams, tidigare ärkebiskop i Canterbury, utsågs nyligen till hedersdoktor i Uppsala och höll då en föreläsning. När det gällde Bibeln och bibelteologin föreslog han en annan hållning än den vanliga litterärkritiska och filosofiska. Han talade om "amazement", häpnad. Det påminner om de avslutande orden i Bergspredikan i Matteusevangeliet 7:28f., "folket var överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda".

Eller en ikon i Etiopien, där en man håller för munnen i häpnad över vad han läser i den Heliga skrift. Han läser högt förstås, som seden är, så att han smakar ”Guds goda ord och den kommande världens krafter”, som Hebréerbrevet 6:5 uttrycker det.

Det visade sig att Rickard Roitto hade använt biskopsbrevet ”Ord från Gud”, (publicerat 1997), för sin framställning. Där var det jag som skrev texten! De akademiska teologerna var rätt uppbragta eftersom jag undvek alla de protestantiska hypoteser, som bibelkritiken levt med i 200 år, men som bara upprepas utan att ledas i bevis. Så då är det kanske bibelkritik ”light” som präglar brevet.

Men något fattas tydligen, något som värmer hjärtat vid läsningen, fångar sinnet. Något som drar läsare till sig, som de fromma "läsare" vi hade många av i sin tid i svensk tradition, kyrklig som frikyrklig. Som drabbades av "amazement", häpnad över vad de fick läsa och ta till sig. En hållning som liknar den inför en ikon där perspektivet är omvänt – det som ses, ses inte utifrån betraktarens position utan det är betraktaren, läsaren, som blir betraktad utifrån ett himmelskt perspektiv, sedd av Gud.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus Visby stift