Bjärka-Säby är värt allt stöd

Med viss förvåning noteras den tilltagande mellankyrkliga oginhet, som uppkommit till följd av en utbrytning ur pingstförsamlingen i Linköping och makarna Ekmans övergång till Rom.

Tillsamman med Tjeckien, det forna Östtyskland, England och Danmark igår Sverige i det område i Europa som är hårdast drabbat av sekulariseringen. Det var där först Protestantismen och sedan Rationalismen i förening med de marxistiska, kapitalistiska och liberala ideologierna vann sina främsta framgångar. Läget för kyrkorna där, i stort sett för samtliga konfessioner, är prekärt. Frågan ställs om de ens överlever. Gudstjänstsiffror och förrättningsstatistik är mycket nedslående. De få medvetet kristna som finns kvar har all anledning att söka sig samman kring en kyrkosyn, som bär bättre än såväl föreningskyrklighet som kvardröjande statkyrklighet, en sakramental som börjar i Övre salen i Jerusalem.

Protestantismen var ett storslaget projekt med syfte att hitta tillbaka till den urspungliga kristna rörelsen, en biblisk kristendom. Det lyckades inte. De orientaliska kyrkornas trängda läge i Mellanöstern har fört kristna från dessa äldsta marker in bland oss västerländska kristna. Det, och en förnyad forskning i det äldsta åtkomliga skiktet av den kristna rörelsen med teologer som Afanasieff och Zizioulas och andra, har gett insikten att Protestantismen inte representerar det ursprungligt kristna. Det bör alla kunna hålla med om.

När jag först började komma till Bjärka Säby, slog det mig omedelbart hur många unga som deltog i gudstjänstlivet och i konferenser som hölls. Och många unga män, som vi annars inte såg så ofta i kyrkolivet. Övervägande var det folk från frikyrklig miljö och det var just liturgins fyllighet och psaltarböner vid dagens tider, som fångade dem. Den överraskande vitaliteten i kristenlivet i kommuniteten gjorde att jag åtog mig att vara visitator, när frågan kom.

Det som uppriktigt förbryllar mig är att det som med säkerhet är tidigkyrkligt irriterar i vissa frikyrkomiljöer. Basiliusliturgin, ofta kallad Ökenmässan, är bibelmättad långt mer än senare liturgier och hör närmast till den genre, som möter i den helige Stefanos tal inför martyriet, Hebréerbrevets kapitel 11 om trons vittnen och S: t Petrus predikan på första Pingstdagen. Ikoner förekom uppenbarligen tidigt och striden om dem började först på 600-talet och togs upp på nytt i reformert tradition. Rökelsen och smörjelsen med olja var redan judisk sed. Palmsöndagsfirande finns uppgift om redan från 300-talet.

Jag förstår att ekumenik är en känslig sak för många pingstvänner, eftersom de utgår från att de med Andens ledning har nått fram till det bästa. Men just på Bjärka Säby är ekumenik inget nytt påfund. I slottshallen hänger ett foto från tidigt 1900-tal från Ungkyrkorörelsens tid med hela det svenskkyrkliga ledarskiktet samlat till gemensamt kristet ansvarstagande i landet.

Den påfallande längtan efter större mättnad i tron, som märks hos dem som kommer för att delta i livet på Bjärka Säby, och som de säger sig finna tillfredställd där, är väl värd allt stöd? Vi kristna som lever här i Europas sekulariseringsbälte har all anledning att vara storsinta mot varandra och gemensamt söka troslivets rötter i de äldsta ännu friska källsprången.

Biörn Fjärstedt