Bo Krister Ljungberg: Finns det ingen nåd i #metoo?

#metoo hjälper oss att inse, att fokus i en försoningsprocess inte kan ligga på offret och dess förmåga att förlåta och glömma. Och väl är det, för sådant tänkande har inget stöd i Bibeln.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

#metoo-rörelsen har skakat om uppfattningen av relationen mellan män och kvinnor: Är det verkligen så illa och så utbrett, att män förnedrar kvinnors integritet?

Men #metoo bör skaka om på ett annat sätt också: sättet män hängs ut på borde få en kristen att ställa frågan: vart har evangeliet tagit vägen i den våg av förtrytelse som nu sköljer över världen? Finns det ingen nåd för dessa förövare?

Debattörer i sekulära medier har tyckt sig höra genuin ånger hos någon av dessa män, och undrat om det inte kan tas på allvar. Lisa Magnusson skriver i en ledare i Dagens Nyheter den 22 november med rubriken Det finns något som är ännu svårare än att säga förlåt: ”Personligen tror jag att alla förlorar på en värld där sexbrott är det värsta. Där det automatiskt blir omöjligt att gå vidare, där ingen förlåtelse finns att få eller ge. Där de inblandade för alltid är märkta ... Det är inte vi som bestämmer om förlåtelsen är möjlig här. Och det är sant att det är svårt att ärligen be om ursäkt, men det är ännu svårare att ärligen ta emot ursäkten.”

Varför hör man ingen kristen pastor stå upp för det kristna budskapet om nåd, förlåtel­se och försoning även för #metoo-­ överträdare?

Det kanske finns ett skäl: Om man ska ge en, något karikerande, men ändå inte överdriven, beskrivning av hur kristen förlåtelse uppfattas fungera, så faller hela tyngden på offret. Den drabbade ska förlåta och glömma och ju snabbare förlåtelsen av förövaren sker, och desto mer total glömskan över vad som skett är, desto bättre – allt i ljuset av Guds förlåtelse i Kristus och en del lösryckta ungefärliga bibelversar om att Gud ”kastar alla synder i glömskans hav”. Men inte nog med det: offret eller den drabbade ska också bevisa sin försoning med förövaren genom att visa förtroende för denne eller denna. Och ju mer tillit, desto mer uppfattas försoningen ha gått på djupet hos den förorättade. Han eller hon är ”en god kristen”, och det hela ser väldigt snyggt ut, och ”allt är frid”.

Problemet är förstås att allt inte är frid. Att det hela tvärtom är fult och att mången har lämnat den kristna tron efter övergrepp – kanske begånget av någon kristen – och i besvikelsen över att ingen ställts till svars, över hyckleriet och falskheten. Men, detta har varit hanterbart i den ”skyddade verkstad” där kristet teologiskt tänkande (eller snarare brist på sådant) äger rum. #metoo utmanar här till uppvaknande, för det är uppenbart att ovannämnda beskrivning av hur kristen försoning praktiseras inte tål dagens ljus: det är väl därför ingen kristen ledare har trätt fram och hävdat att hela #metoo-problematiken skulle lösas om bara de förorättade kvinnorna förlät och glömde. Varje tänkande människa torde också inse att ett sådant budskap vore ohållbart.

Men har då kristen försoningsteologi inget att komma med? Svaret måste bli ”Jo!” – men kanske annan än den ovan beskrivna. Det finns teologer i andra delar av världen som uppenbarligen har en levbar lära, där rimliga krav på rättfärdighet och sanning upprätthållts, samtidigt som nåd ges. Processen i Sydafrika efter apartheid är ett sådant exempel. Den amerikanske nytestamentlige evangelikale exegeten Craig Keeners och hans hustru Médines bidrag till etnisk försoning är ett annat. Och vad kan vi då lära oss?

#metoo hjälper oss att inse, att fokus i en försoningsprocess inte kan ligga på offret och dess förmåga att förlåta och glömma. Och väl är det, för sådant tänkande har inget stöd i Bibeln, där begrepp som ånger, omvändelse, bättring och gottgörelse är vitala komponenter för att försoning och helande till gemenskap ska kunna uppnås; alltså något annat än att ”sopa under mattan”.

Det kristna budskapet är fortfarande att det finns nåd och förlåtelse från Gud för synd, även för män som kränkt kvinnor. Detta torde i dagens mediedebatt om #metoo framstå som skandalöst, chockerande och direkt opassande att framhålla. Likväl är det sant. Jesus Kristus har dött och uppstått, och i sin död bar han världens synd. Guds syfte med försoningen är upprättelse till gemenskap. Men förlåtelsen tillägnas inte utan omvändel­se och bekännelse, ånger och bättring – något som den kristna kyrkan i sin förkunnelse och själavård tycks ha glömt. #metoo-rörelsen kan, genom sin publika karaktär, därför ses som ett positivt tillfälle för tillnyktring av kristen försoningsteologi.

Bo Krister Ljungberg,
teol dr och författare till ”Förlåtelse som nödvändig frihet”

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons