Debatt

De politiskt korrekta

Tar man allt på blodigt allvar finns det mycket att censurera.

I vårt medialiserade samhälle, där så många mer deltar i samhällsdiskussionen, har det blivit känsligt och viktigt att vi uttrycker oss politiskt korrekt, åtminstone tycker moralens väktare och de ”rättänkande” profeterna detta. De vill se till att ordflödet, bilderna och uttrycksformerna är passande för tidsandan och i denna strävan är de beredda att gå långt i censur och använder till och med historierevisionism i det politiskt korrektas namn. Själv tycker jag att det är mycket trams i dessa ”korrigeringar”. Hur lättpåverkade tror censuren att vi egentligen är?

Under hösten 2012 hade vi flera fall där den politiska korrektheten skördade sina offer. Jag tänker då på attackerna mot den tecknade filmen ”Lilla hjärtat”, där framställningen av en liten svart flicka ansågs så opassande att filmen stoppades på flera ställen. På Kulturhuset i Stockholm flyttade den politiskt korrekte Behrang Miri seriehäftet Tintin i Kongo från barnavdelningen, eftersom han ansåg den rasistisk.

I en skola i Närke ansåg den politiskt korrekte läraren det inte vara lämpligt att ha med de bruna pepparkaksgubbarna vid luciafirandet. Det var nog många föräldrar som tog sig för pannan. Men det går istället för censur, att se det roliga och göra som i skolan på ön i Limhamn, låta svarta barn vara pepparkaksgubbar.

Julaftonens svenska tv-tradition ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” börjar alltid med Tomteverkstaden, som kanske också är något av det mest underhållande i kavalkaden. Många gånger har vi inte sett den blonda dockan få sina lockar efter att hon blivit skrämd av en hårresande spindel och den likaledes svarta dockan själv se till att få sin OK-stämpel i baken.

Hur många av oss har tänkt att detta är förnedrande och kränkande för blondiner och negresser? Men plötsligt ser de rättänkande rasistiska drag i Tomteverkstaden och det censureras. Men de missar kineserna! Är det inte kränkande för en miljard kineser att framställas som fjantiga dockor där hårflätan flyger i luften?

Och hur ska vi förhålla oss till ”Kalle Ankas fotografiska expedition”? Utan humor kan det avsnittet betraktas som en orgie i våld. Problemet för de politiskt korrekta är kanske att de saknar just detta: humor. Tar man allt på blodigt allvar finns det mycket att censurera.

Det verkar som de politiskt korrekta, förutom att sakna humor, också sakna historiskt perspektiv och ägnar sig, liksom i forna Sovjetunionen, åt historierevisionism. I sin iver att, som de tycker, ge människor en bättre bild av världen och vad man bör tänka om den, blir de själva auktoritära och förtryckande.

Fler artiklar för dig