Debatt

De unga och äldre behöver varandra

Det återkommande samtalet kring psalmer och sånger i gudstjänsten lär aldrig nå någon punkt eller ens ett semikolon. Och naturligtvis är det så eftersom det egentligen handlar om något betydligt djupare än sång och musik. För stark eller svag volym, för nya eller föråldrade rytmer, platta eller dynamiska texter, gammalt eller nytt – allt det är bara skummet på ytan. Därunder rör sig något annat, något som kommer oss betydligt närmare.

Det handlar om människors möten, om ett delande av trons gemenskap, om hur nära jag vill att ditt hjärta skall slå mitt.

När vi talar om förnyat liv, om andlig förnyelse har vi (medvetet eller omedvetet och mycket beroende på ålder och erfarenhet) bilder av vad vi menar. För någon är det mer lovsång, mer bön och förbön, mer andliga gåvor, mer kraft i vittnesbörd och evangelisation, för andra mer stillhet, mer eftertanke, mer närhet till vardagens alla utmaningar… Listan kan göras lång.

Men i vår syn på vad andlig förnyelse, nytt liv, innebär, saknas ofta något som måste vara med. Utan detta blir förnyelsen – vilka begrepp vi än lägger in i den – bara en teaterföreställning med nya effekter i samma gamla pjäs. Men där det finns med får förnyelsen bärkraft.

Det liv Gud föder är till sin natur utgivande.

Att längta efter ett förnyat sinnelag, en ny Andens kraft och smörjelse över vardagen, är att längta efter mer än vare sig sänkt volym eller yttre manifestationer av Guds makt. Det är att gå in i Kristi sinnelag, sådant det tecknas i Guds ord.

Alltför lätt kopplar vi vår tro till det som vi kan hantera men som egentligen inte kostar så mycket.

Men, med Paulus ord:

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn” (Fil. 2:5-9)

Vägen upp går ner.

Vägen till fortsatt, växande, glädjefullt liv i Gud går inte från människor, men till dem.

Den enklaste vägen i alla konflikter är att gå sin väg. När jag var barn var det lätt att springa iväg från tillsägelser jag inte ville höra. En vuxen reder ut det som behöver redas ut.

När en annan generation – vare sig den är yngre än mig eller äldre – verkar totalt renons på insikt (som jag ser det), måste samtalet föras – med respekt och kärlek.

Och kanske är det här skon klämmer i en hel del av våra trossammanhang: Vi behöver skapa platser, utrymmen, för dessa samtal, ja, för goda möten mellan generationer.

När jag som ung teologistuderande fick en mentor och vän som gått betydligt längre på trons väg än jag, fick jag ett ovärderligt stöd genom åren. Och tillsammans kunde vi både dela lovsångens glädje och däremellan borra oss ner i de gamla psalmernas oskattbara djup, utan problem.

Att som ungdom eller ung vuxen få möjligheten att lyssna in en mogen kristens erfarenheter är lika ovärderligt som det är för en mogen kristen att lyssna in en ung människas iver och längtan.

Det kostar kanske på, men det är där, när vi ser varandra som medvandrare, och inte som konkurrenter, som den konstruktiva, gemensamma framtiden kan skapas.

Tomas Söderhjelm

Fler artiklar för dig