Frikyrkan har dåligt självförtroende i onödan

Vi lever i en tid då mycket av det svensk frikyrklighet står för hamnat under lupp. En hel del av den prövningen är i grunden bra. För ett par decennier sedan var vi nog många som kände att det fanns ett behov av att se oss i spegeln och förstå hur vi uppfattades av vår omgivning, att somliga arbetssätt behövde u­tvärderas, och att en viss självkritik vore klädsam.

Mitt intryck är att de senaste årtiondena inneburit en viss självrannsakan och nya insikter när det gäller evangelisation, gudstjänstliv, språk, arbetsmetoder och mycket annat. Gott så. Rörelser som aldrig utvärderar och förändras överlever inte.

Men mitt i det uppfattar jag också att något annat hänt. Allt oftare hör jag människor säga "det är så typiskt frikyrkan!", och det betyder nästan aldrig något positivt. Jag slås av att de som säger det oftast inte är andra, utan vi själva. Vad menar vi när vi säger så? I mötet med före­trädare för andra kristna kyrkor har jag ofta slagits av att de frikyrkliga representanterna varit defensiva.

Många av oss sitter och kröker nacken som om vi alltid är lillebror runt de ekumeniska samtalsborden. Som om biskopar, kyrkoherdar och företrädare för de så kallade historiska kyrkorna alltid kommer med annan tyngd, och vi blir defensiva. I mötet med sekulära aktörer i samhället uppstår samma känsla, som om vi inte riktigt själva tror på det vi gör, utan l­ider av någon sorts kollektivt dåligt självförtroende.

Jag tror inte det behöver vara så. När jag tänker på vår historia rätar jag på ryggen. Den enkle arbetaren eller hemmafrun ägde en röst i församlingsmötena i baptistkapellen trots att man ingen hade när riks­dagen skulle sättas samman. Kvinnor predikade på Torpkonferensen och i kapellen i både Norrland och Kina långt innan de hade rösträtt i Sverige. På de mest otillgängliga platser i världen har vi byggt sjukhus och barnhem, borrat brunnar, översatt Bibeln och grundat församlingar. Vi har gått till platser ingen hört talas om!

När jordbävningskatastrofen drabbade Nepal i april i år hamnade allt mediefokus där. Under några dagar var Kathmandu i varje nyhetssändning. EFK och våra modersamfund HF och ÖM har tillsammans med andra haft lokalt arbete i Nepal i sextio år. När vägar fullständigt hade förstörts efter jordbävningen distribuerade vår systerorganisation ”United Missions to Nepal” förnödenheter med helikoptrar och till fots till byar som ligger i den mest otillgängliga terräng. Det är också typiskt frikyrkan!

När situationen med ett ökande antal EU-migranter blev akut runtom i Sverige för tre år sedan var det främst kyrkor som klev fram. Snabbt ordnades lunchserveringar, härbärgen, insamlingar av kläder och annat. Ofta sker det i samarbete med både Svenska kyrkan, Stadsmissionen och kommunerna, men frikyrkans bidrag har varit ovärderligt.

Vi har onekligen ett arbete att göra när det gäller frivillig­insatser i våra församlingar. Det klingar av om man jämför med hur det en gång varit, och det är bekymmersamt. Samtidigt har vi ett smått unikt engagemang i frikyrkan om man jämför med nästan vilka andra rörelser som helst. Massor med timmar läggs ner, passion och energi frigörs i barn- och ungdomsgrupper, i sångteam, i Second hand-affärer, gudstjänstliv och i sociala projekt.

Hör mig rätt: Vi har all anledning till fortsatt självkritik och utvärdering av både innehåll och metoder. Endast en rörelse som gör det har framtiden för sig. Men det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt:

Vi jobbar tufft med inriktning, målsättningar, hur vi kommunicerar, och vi utmanar varandra när det gäller fördjupad bön, efterföljelse och prioritering av tid och pengar. Samtidigt är vi stolta över att vara en del i något vackert som Gud valt att bekänna sig till och som sätter djupa avtryck runtom i världen.

Jag känner inte alls igen bilden som ofta presenteras av att svensk frikyrka spelat ut sin roll, eller redan gett sitt viktigaste bidrag. Om vi kan fortsätta vara en progressiv kraft när det gäller att inkludera nya människor, svara på sociala u­tmaningar, samla in gott om medel till missionsarbete nära och långt borta och inte vika undan när det gäller det enkla vittnesbördet om Jesus, då har vi framtiden för oss. Räta på ryggen!

Härbärgen, barn- och ungdomsarbete, frivillighet, barnhem, biblar och djärva missionärer, det om något är typiskt frikyrkan!

Fredrik Lignell, pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan, Linköping