Det finns en vardagsrasism

I Dagen den 12 februari kritiserar Alf Ronnby de "politiskt korrekta" och deras invändningar mot hur svarta skildras i böcker, tidningar och tv. Som exempel nämns diskussionerna om seriealbumet Tintin i Kongo, barnboken om Lilla Hjärtat och Kalle Ankas jul. Alf Ronnby menar att de politiskt korrekta är "auktoritära och förtryckande" och saknar historiskt perspektiv. Själv drar jag helt andra slutsatser.

Apropå historia, låt mig börja där. De flesta känner till kolonialismen, hur väst under århundraden utifrån militär överlägsenhet erövrade och dominerade stora delar av världen. Afrika delades upp av kolonialmakter, som girigt exploaterade naturtillgångar och människor. Ett ökänt exemplen är Belgiska Kongo där européerna i sin jakt på gummi och elfenben krossade samhällen, förslavade, lemlästade och mördade miljontals människor, allt medan rikedomarna strömmade till Europa.

”Den vite mannen” framställdes som civiliserad och upplyst, de undertryckta som vildar, dumma halvapor och omoraliska barn som behövde uppfostras. Rasismen legitimerade diskriminering, rofferi, slaveri och rena massakrer. Rasföreställningarna var också en del av amerikanska söderns raslagar och Sydafrikas apartheidsystem. Många av dagens orättvisor har sin grund i kolonialismen.

Sverige var en del av det koloniala systemet och fördomarna om svarta frodades också här. En svensk präst skrev 1835: "Negern, sådan jag i Westindien haft tillfälle att observera honom, är knappt till hälften menniska; resten är apa och tiger." Läroböcker, skönlitteratur, konst och rasvetenskap bidrog genom decennierna med sina karikatyrer. På 1940-talet målade ledarskribenter upp svarta jazzmusiker som primitiva och djurliknande. Så sent som 1952 skrev en upprörd pingstpastor: "Jazzens födelseplats är apdjungeln i Afrika, sexualdansen i negerbyn."

Det koloniala arvets stereotypa föreställningar sitter djupt. I dag finns en hudfärgsrasism med ekon från förr. Jag ropar inte efter censur men tycker det är viktigt att kunna föra en sansad diskussion om problemet; om vardagsrasismen, nedsättande bilder av svarta och andra grupper, vad vi förmedlar till barnen – överhuvudtaget hur vi kategoriserar, tänker och talar om oss själva och varandra.

Alf Ronnby hakar på en indignerad opinion som kräver att ostört få fortsätta framställa och betrakta bilder av svarta som man alltid gjort. Som kristen kan jag bara beklaga reaktionen men jag fruktar den är ganska vanlig, också i Kyrksverige. Jag menar att den kristna församlingen tvärt om borde vara en antirasistisk röst som ifrågasätter nidbilderna och bekämpar de förtryckande strukturer som är en del av problemet.

Per Hammarström