Det krävs åtgärder för Syrien!

Det pågår ett fasansfullt krig i Syrien och Irak. Fler länder är engagerade i att leverera vapen än att sluta en hållbar fred. Det skriver syrisk-ortodoxa kyrkoledaren Benjamin Atas.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Vi satt ofta framför tv:n och lyssnade på nyheterna i mina unga år, hela familjen samlad. När inslag om olika tragedier runtom i världen visades höll min mor genast för ögonen, vände bort blicken och bad min far att byta kanal. ”Vi har varit med om tillräckligt, det behöver inte följa med oss in i vardagsrummet.” Min far svarade henne lika snabbt: ”Vi kan inte blunda för det som händer, vi ropade efter omvärldens beskydd men ingen kom till vår undsättning. Det här är verkligheten.”

Den gången handlade nyhetsinslaget om inbördeskriget i Libanon. Min far refererade händelsen till folkmordet på oss syrianer (araméer) i det Ottomanska riket 1915 som nästintill utrotade min syrianska (arameiska) nation, även då med omvärldens vetande men ack så bristfälliga ingripande.

Det enda vi kan konstatera är att historien inte lärt oss mycket eftersom vi bevittnar en repris av 1900-talets krig och missöden, och vår omvärld misslyckas ännu en gång med att skydda de mest utsatta. Miljontals på flykt, hundratusentals på randen till svält, tiotusentals splittrade familjer, barn och kvinnor som kvarlämnats i krigsdrabbade områden utan skydd eller räddning.

Krigen i Irak och Syrien har undgått få. Vi möts dagligen av fruktansvärda bilder och videoklipp från krigets förskräckliga nav. Dagens moderna teknologi gör att det kommer oss nära. Vi kan dela de drabbades sorg, sår, skräck och fasa utan att ens sitta framför tv-skärmen, för en sekund eller två. Sen kan vi välja att stoppa eller bläddra förbi sådant i våra mobil- eller tv-skärmar när det inte passar oss. Men för de många drabbade är detta inte en möjlighet. Krig och svält saknar on/off-knapp.

När vi som barn frågade våra äldre om folkmordet 1915 hyschades vi oftast. Det var inget vi skulle bry oss om. Det fanns det ingen anledning att prata om det. Det som varit hade varit. I slutändan handlade det inte om något annat än rädsla. Vi levde bland våra förövare. Att gro ett hat gentemot en majoritet fanns det ingen anledning till. Vår kristna tro förbjöd oss det och påtalade att vi skulle vända andra kinden till. Kunskapen om folkmordet skulle betunga oss, inte berika oss.

Men i det fria Europa uppmuntrades till efterforskningar, kunskapsspridning och vittnesbörd om folkmordets fasor. Kunskap var makt. Vi gjorde det vi kunde som syriansk (arameisk) folkgrupp. Vi demonstrerade, talade, skrek, skrev och vittnade för dem som inte kunde göra det själva, för vår mor- och farföräldrar som ligger i omärkta gravar och diken. Vi höjde deras röster eftersom de var oförmögna att göra det själva. Men till vilken nytta?

I dag talar, skriker, demonstrerar och vittnar våra bröder och syskon själva om det pågående folkmordet mot syrianer (araméer) och andra kristna minoriteter. De vittnar om en pågående vardag fylld av mord, kidnappningar, lynchningar, massaker, och utrotning. De talar till oss i våra tv-skärmar och mobiltelefoner medan vi sitter på tåget eller i soffan. Hur har den kunskap vi fått förbättrat deras vardag? Jag frågar mig ännu en gång, är det ingen som ser det vi ser?

1900-talet präglades av två världskrig och åtskilliga inbördeskrig och folkmord. FN och EU är ett resultat av freden som slöts under 1900-talets mitt. Syftet var att arbeta för nedrustning och vara en fredsskapande, fredsbyggande och fredsbevarande organisation med hela världens nationer som medlemmar. Men ändå pågår ett fasansfullt krig i Syrien och Irak där fler länder är engagerade i att leverera vapen än att sluta en hållbar fred. FN står handfallet medan EU daltar med en flyktingkatastrof som resulterat i att grekiska badstränder fyllts med livlösa kroppar. Kropparna tillhör kvinnor och barn, allt detta medan kriminella smugglare badar i dessa desperata människors sista dyrbara slantar.

Efter många sömnlösa nätter har jag fortfarande liten förståelse för varför man inte implementerar mer drastiska, konkreta och direkta åtgärder vid krigskatastrofer och pågående folkmord. Det är moraliskt oförsvarbart att enbart fördöma och söka politiska lösningar i ett sådant akut och farligt läge. Det krävs åtgärder! Direkta och konkreta åtgärder kunde ha resulterat i en snabbare lösning och mindre mänskligt lidande. Terrordåden i Paris, New York, London eller Madrid är de kristna syrianernas (araméernas) vardag i Mellanöstern.

Ett flertal tillfällen har jag argumenterat för vilka dessa olika åtgärder kan tänkas vara. Bland annat skrev jag ett debattinlägg om att den svenska regeringen ensamt eller tillsammans med andra stater och EU måste undsätta och evakuera de mest utsatta kristna minoriteterna från Islamiska statens kontrollerade områden i Irak och Syrien (SVT Opinion, 5 mars 2015). Jag har även i mina möten med olika politiker och ambassader lyft fram frågan om en autonom region för de mest drabbade minoriteterna som skyddas av fredsbevarande styrkor under FN:s ledning.

Förödelsen av krigen som utspelat sig de senaste 100 åren borde ha utvecklat vårt tankesätt och vårt agerande, men ännu står vi lika handfallna inför krig. Enligt mig handlar det om en illvilja hos styrande länder att stoppa mänskligt lidande eftersom många troligtvis tjänar mer på kriget än på freden.

Som en kyrkans man främjar och förespråkar jag tolerans och respekt gentemot allt och alla, men ljudet från granatbeskjutningar och pansarvagnar överröstar mig. Tolerans sätter inte mat på tallriken för mitt syrianska (arameiska) folk som lever i tältläger, respekt ger inte skydd mot bombregnet. De är i behov av ett direkt beskydd av FN för att överleva dagen.

Historien kommer att döma oss som en krigsbevarande generation mer än som en fredsbevarande sådan. Det vittnar dagssituationen om. Och våra barn och barnbarn kommer inte bara läsa om vår generations svek gentemot mänskligheten, för våra smartphones dokumenterar filmsekvenser och fotobilder som bevarar dagens verklighet och vårt bristfälliga handlande.

Dioscoros Benjamin­ Atas, syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdare i Sverige

Läs mer:

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
IT-skandalen på Transportstyrelsen
Annons
Annons
Europakonferensen
Annons
Annons