Diakonia legitimerar extremistvåld

Hamas och Israel bedöms inte efter samma måttstock. Det menar Annika Borg och Ulf Öfverberg som är mycket kritiska till Diakonias hållning i Israel/Palestina-frågan.

Debatt

För Diakonia är den utsatta människans behov och den enskilda individens möjligheter att förändra världen i fokus. Man är grundad i kristna värderingar och huvudmännen är Svenska alliansmissionen och Equmeniakyrkan.

Vi fick påminna oss om det när vi läste generalsekreterare Bo Forsbergs och prästen Naim Ateeks artikel om att Israel bär all skuld till konflikten i Mellanöstern (Dagen 22/7).

Naim Ateek är en av initiativtagarna till det så kallade Kairos-dokumentet. Ett politiskt dokument författat av palestinska kyrkoledare, där man menar att Israel är en rasistisk apartheidstat sedan över sex decennier, alltså själva staten Israels bildande är rasistisk. Det är således inte 1967 års gränser som är utgångspunkten i dokumentet, utan Israels existens som nation. Vidare menar de palestinska kyrkoledarna att terrorism är motstånd och att Israel får skylla sig själv.

I en artikel om självmordsbombare från 2009 fördömer Naim Ateek denna terror, men menar samtidigt att det är Israel som skapar den och därför själva är ansvariga för våldet som riktas mot dem. Han förser också självmordsbombare som fenomen med en teologisk ram om rättfärdigt våld och martyrskap. Det är en långt ifrån trovärdig argumentation att å ena sidan fördöma dessa våldsattentat och å andra inte hålla de som utför dem ansvariga, utan lägga skulden på någon annan.

Forsbergs och Ateeks artikel är en uppvisning i ett liknande syndabocksskapande.

Hur var det nu med den utsatta människans behov? Kvinnor, barn och män i Gaza som protesterar mot Hamas och som inte vill ha deras extremism, är inte de utsatta och deras önskan om förändring värd att ta på allvar? Eller är den inte viktig för att deras kritik inte riktar sig mot Israel? Och hur är det med de homosexuella i Gaza som inte kan visa sin livsstil öppet utan att förföljas – eller till och med dödas?

Och de rädda barnen i trasiga skyddsrum i Israel? Är inte de utsatta och enskilda individer? Är deras lidande inte lika mycket värt? Vore det bättre om de var döda? Skulle deras död då få ett värde som deras liv inte har, i enlighet med den terrorlogik som präglar hela Mellanöstern just nu?

Det råder dubbla måttstockar och en våldsromantik i relation till de extrema islamistiska grenarna i Gaza, som blir synligt i det fokus man har. Ger vi andra nationer som drabbas av terrorism hela skulden för det? Får Syriens befolkning skylla sig själv eller Iraks? Är de militanta våldsutövande islamisterna där också kämpar för frihet? Eller i Somalia, och Kenya?

Vi hör motargumenten. Det är speciellt med Israel. Israel är annorlunda. Israel har störst skuld. Störst ansvar. Allt ansvar. Men är verkligen Israel och Palestinas historia mer komplex och blodigare än andras? Det kan man ifrågasätta. Och det är ju här det blir problematiskt: fixeringen vid Israel som förövare.

Forsberg och Ateek säger att världen är tyst om situationen i Palestina. Men manifestationer för Gaza sker så gott som dagligen och de fördömande politiska utspelen är många.

Israel har motarbetat en tvåstatslösning, hävdar de vidare. Fast Hamas erkänner inte ens Israels rätt att existera och PLO erkände den så sent som 1993. Israel har upprepade gånger accepterat att en tvåstatslösning är det enda rimliga slutmålet för fredsförhandlingar. Skulden till att de flera gånger har fallerat är långt ifrån endast Israels. Så, var finns proportionerna i påståendet om vem som motarbetar? Fast det klart, Hamas agerande är ju Israels fel, var det inte så?

Israel befinner sig på fel sida av historien, menar de båda också. Det är ett riktigt otäckt uttalande. Det är ett uttalande med dimensioner. Det är ett uttalande som många gånger förr har använts av totalitära rörelser och ideologier om dem som tyckt annorlunda än de rättroende fundamentalisterna. De – Israel – tillhör det förflutna, inte framtiden. Förstår Forsberg och Ateek vad de skriver? I samma stycke säger man att palestinierna inte kommer att böja sig. Det är att legitimera extremistiskt våld, inget annat.

Så länge denna retorik framförs av personer med inflytande kommer desillusionerade unga killar att fortsätta att tejpa på sig vapen. Och vi kan fortsätta att göra Israel till syndabockar. Om vi inte ser det farliga med detta – hur vi bidrar till våldsspiralen – är vi illa ute.

Vår slutsats är lika glasklar som sorglig: Diakonia har inte längre någon trovärdighet. Den oförsonlighet man uppvisar strider mot organisationens grundläggande uppdrag.

Annika Borg

Ulf Öfverberg

 

Annons
Annons
Annons
Annons