Dödshjälp ovärdigt livsavslut

Sjukvårdens ansvar är att sätta patientens behov främst och yrkesetiken är ett rättesnöre att förhålla sig till. En grundläggande princip inom läkaretiken är: Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta och aldrig skada. Sjukvården har i dag mycket att erbjuda patienter med obotbara sjukdomar för att öka livskvalitet och minska symtom, även när patienten lever i dödens närhet. Dödshjälp är dock väsensskilt från att bedriva sjukvård.

När debatt förs kring dödshjälp förekommer ibland en begreppsförvirring, därför vill jag börja med grunderna.

Eutanasi betyder "god död" men används som synonym till dödshjälp. Dödshjälp innebär att en patient som vill dö får en dödlig dos av ett läkemedel. Vid läkarassisterat självmord utför läkaren inte den dödande behandlingen, men genom att förskriva en dödlig dos av läkemedel skapas det förutsättningar för patienten att ta sitt liv.

Dödshjälp och läkarassisterat självmord är förbjudet i Sverige. Ibland används det olyckliga begreppet passiv dödshjälp vid avslut av livsuppehållande behandling. En beslutskapabel patient har rätt att själv bestämma om en behandling ska fortgå eller avslutas och det oavsett om patienten är i ett terminalt skede eller inte. Om en patient inte har möjlighet att ta egna beslut ska man försöka behandla enligt de önskningar som patienten tidigare har uttryckt. En patient vars vilja inte går att fastställa ska behandlas enligt det alternativ som ur medicinska och humanistiska aspekter bäst tillgodoser patientens behov av värdighet och integritet.

Att avsluta en livsuppehållande behandling är inte att klassa som dödshjälp då det är grundsjukdomen och inte behandlingen som orsakar att patienten avlider. Slutligen har vi palliativ sedering, där patientens vakenhetsgrad sänks i syfte att vid terminal sjukdom lindra symtom.

Debatten om dödshjälp är periodvis mer aktiv och ofta baserad på en individs perspektiv. Ett exempel är Brittany Maynard, en 29-årig amerikansk kvinna med en elakartad hjärntumör. Hon var en aktiv förespråkare för dödshjälp och begick läkarassisterat självmord enligt Oregonmodellen 2014. Efter den mediala uppmärksamhet fallet gav har debatten tagit fart, Oregonmodellen är något som förespråkas friskt av anhängare till dödshjälp.

Modellen innebär att en patient som enligt två oberoende läkares bedömning har max sex månader kvar att leva, ska kunna få förskrivet en dödlig dos av läkemedel. Patienten kan sedan själv välja när och hur dosen ska intas. Modellen har flera svagheter. Det är omöjligt att på individnivå säga när någon har sex månader kvar att leva. Vi läkare kan bara uttala oss om statistik, om grupper och om vad vi tror. Jag har själv flera gånger blivit positivt överraskad över hur vissa patienter mot alla odds lever betydligt längre än förväntat.

Att diskussionen baseras på enskilda individer skapar en risk för generalisering och att andra individers behov åsidosätts. Modellen öppnar exempelvis för att en person spontant väljer att ta sitt liv en dålig dag, som kanske hade följts av flera bra och fina dagar om patienten fortsatt leva. Det finns också en risk att dödshjälp väljs som utväg för en patient som inte vill vara en belastning för anhöriga eller för samhället.

Förespråkare för att legalisera dödshjälp gör det ofta med argumentet att alla ska ha rätt till en värdig död. Jag delar åsikten att vi måste arbeta för att döden ska vara så värdig som möjligt och ser det som sjukvårdens uppgift att bistå. Vad som läggs in i begreppet ”en värdig död” kan man däremot ha olika åsikter om. Det finns förespråkare som menar att en värdig död är en död som man har full kontroll över, man bestämmer själv när och hur, och sjukvårdens uppgift är att tillhandahålla läkemedel för att man ska kunna dö smärtfritt och enkelt.

För mig handlar en värdig död om något helt annat. Det handlar om att få vara i en behaglig miljö när man lämnar livet, att få vara så fri från smärta och ångest som det går och att om möjligt ha nära och kära närvarande. World medical association, en internationell läkarorganisation där Sveriges läkarförbund är medlem, har kraftigt tagit avstånd från dödshjälp och läkarassisterat självmord med hänvisning till det oetiska i att läkare medverkar till att avsluta livet, en uppfattning vi i Sveriges läkarförbund delar.

Vi ser däremot ett behov av att förbättra tillgången till palliativ vård, så att patienter i livets slutskede erbjuds en värdig död med god symtomlindring. Eutanasi får inte tvingas fram som lösning om problemet är en otillräckligt fungerande palliativ vård.

Elin Karlsson, ordförande i Läkarförbundets etiska råd