Emmanuel Bäckryd: Kyrkan är ingen må bra-förening

Om församlingen är en arena där vi visar upp vår förträfflighet och allt vi mäktar med, då låtsas vi och det är inte på riktigt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Kristna behöver hela tiden påminnas om vilka de är och vad som är deras djupaste identitet. Om inte det sker, rinner trons entusiasm och målmedvetenhet snart ut i sanden. Det är som om hotet av en kollektiv minnesförlust konstant hängde över oss, likt ett mörkt moln fullt av tunga droppar redo att dränka oss i en skur av glömska. Det gäller nog kristna i alla tider, men kanske speciellt i vår tid, som präglas av att så många konkurrerande berättelser pockar på vår uppmärksamhet och försöker tala om för oss vilka vi är.

Det är därför det är viktigt att gå på gudstjänst regelbundet. När vi vecka efter vecka möts i Jesu namn, nöts det in i oss vilka vi är. Vi påminns om den story vi är del av, och om vad vårt uppdrag är i världen.

Om kyrkan bara vore en klubb för religiöst intresserade individer, då skulle jag ägna mig åt något annat. Jag är inte speciellt intresserad av ”religion” (hur det nu ska definieras), jag är intresserad av livet. Jag vill, så gott jag kan, gå i fotspåren av den som enligt vår tro en gång för alla besegrat döden. Och jag har insett att ska jag gå i dessa fotspår, kan jag inte göra det på egen hand. Det är liksom trångt i fotspåren, vi är trots allt ganska många som vill och önskar. Och när vi tillsammans traskar på, skuldra mot skuldra, ja, då gör vi det inte som individer. Vi gör det som ett folk – den kristna församlingen.

Den kristna församlingen är inte en leverantör av religiösa tjänster eller en förening vars syfte är producera andliga upplevelser. Vi är ett folk på väg mot ett mål. Inte heller är vi en må bra-förening vars syfte är att befrämja medlemmarnas existentiella välmående. Visst kan tron påverka våra känslor i positiv riktning, men kyrkan är faktiskt inte till för sina medlemmars egen skull. Nej, församlingen är något annat, något mycket djupare. Mitt i alla de konstigheter vi så ofta ägnar oss åt, mitt i vår ofullkomlighet, mitt i allt det vi inte är och inte klarar av, är kyrkan ändå och trots allt Kristi kropp på denna jord. Vi är Jesu händer och fötter. Allt det Jesus lärde och gjorde är också hans församling kallad att lära och göra.

Att Gud verkar i och genom oss trots all vår brustenhet är, om något, ett tecken på hans allmakt. Det är som att spela på ett trasigt instrument och ändå få fram toner värdiga en virtuos. För kyrkan är per definition just trasig. Allt vårt fernissapenslande på ytan förändrar inte det faktum att vi inte är hela. Om församlingen är en arena där vi visar upp vår förträfflighet och allt vi mäktar med, då låtsas vi och det är inte på riktigt.

Kanske är det dags för just detta: Att vi slutar låtsas och erkänner att vi inte fixar det här själva. Att Guds nåd förutan är det ute med oss, och att vi inte är en tiondel så duktiga som vi gärna ger sken av. Det som behövs för att vi ska lyckas med vårt uppdrag att vara Jesu händer och fötter i vår tid är kanske helt enkelt en gnutta nykter självinsikt. Och en stor dos ärlighet. Samt att vi trotsigt fortsätter gå på gudstjänster som påminner oss om vilka vi är.

Emmanuel Bäckryd, ordförande i Ryttargårdskyrkan i Linköping

Vill du fortsätta läsa Dagen gratis? Klicka här.

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (84%)
  • Nej (9%)
  • Vet inte (7%)

172 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons