En feministisk analys för barnets bästa

Att barnets bästa ska vara avgörandet när frågor om vårdnad och umgänge med föräldrar avgörs är den grundläggande utgångspunkten, såväl i lagen som i den debatt som nu pågår. Att hävda att feminister skulle driva en annan linje är okunnigt.

Sara Skyttedal skriver i Dagen (11/12) att feminismen går före barnets bästa i vårdnadstvister och att kvinnor idag ofta får ensam vårdnad genom lögn och fulspel. Jag välkomnar en diskussion om hur vi kan förbättra reglerna för vårdnadstvister och kan konstatera att vi båda är överens om att barnets bästa alltid måste sättas i första rummet. Däremot vilar Sara Skyttedals resonemang om feminismen som ett motstående intresse till barnets bästa på ren okunnighet.

Det faktum att få fäder beviljas ensam vårdnad är inte resultatet av någon feministisk konspiration, utan har ganska enkla förklaringar. Statistiken visar exempelvis att den förälder som tillbringat mest tid med barnet oftare blir ensam vårdnadshavare. Här är exempelvis ojämställt uttag av föräldraförsäkring en bidragande orsak. En annan viktig förklaring är antagligen i den normativa föreställningen om att mamman är den viktigaste föräldern. Båda dessa problem är något som feminister arbetar aktivt för att motverka. Det ligger i allas intressen att motverka stereotypa föreställningar om män och kvinnor, liksom att verka för att fäders deltagande i sina barns liv stärks. Det måste vara lika naturligt för samhället att män är föräldralediga länge som att kvinnor är det. Föräldraansvaret måste ses som vilande lika tungt på pappan som på mamman.

Redan i dag är utgångspunkten i lagen är att barnets bästa är att ha båda föräldrarna som vårdnadshavare, eller i vart fall att barnet har umgänge med båda. Det är därför som en förälder som kan antas motverka den andres umgänge anses mindre lämplig som vårdnadshavare. En annan utgångspunkt är att barnets bästa är stabilitet och kontinuitet. Att ta utgångspunkt i barnets bästa kan leda till resultat som ur föräldrarnas perspektiv är orättvisa, men det är bättre än att sätta barnets bästa åt sidan. Det är därför som mamman till det barn som förts bort av pappan till ett annat land i många år, ändå fick avslag på ansökan om enskild vårdnad. Barnets bästa ansågs nämligen inte vara att rotas upp och föras tillbaka till Sverige.

Att göra som Sara Skyttedal föreslår, och blanda i frågan om vem som är mer skyldig till samarbetsproblem och "straffa" den föräldern, går stick i stäv med att sätta barnets bästa i centrum. Det vore dessutom att dubbelt straffa de människor, ofta kvinnor, som utsatts för fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt våld av sin tidigare partner och därför redan är i en svagare position. Detta är emellertid inget som Sara Skyttedal behöver oroa sig för eftersom hon redan viftat bort många kvinnors påståenden om våld och hot som falska. Det är en mycket allvarlig anklagelse som Skyttedal gör, och som bidrar till misstro mot de kvinnor som är utsatta och som kanske varit rädda att söka hjälp under en längre tid. Det är ett påstående som det dessutom saknas grund för. Faktum är att många barn till våldsutsatta kvinnor inte alls får sitt bästa tillgodosett då den våldsamma förälderns vårdnadsrätt går före barnets bästa.

Barn som bevittnat våld i hemmet är också offer för det våld de bevittnat, och inte sällan också själva blivit utsatta för. Trots detta är utgångspunkten fortfarande att barn, vars ena förälder beviljats skyddat boende, ska fortsätta att regelbundet umgås med den förälder som utövat våldet.

Barnets bästa måste alltid sättas i första rummet. Det måste alltid sättas före föräldrarnas intresse av rättvisa och det måste alltid sättas före föräldrars rätt att umgås med sina barn. Barnets bästa måste väga tyngre, särskilt när det förekommer våld i hemmet. En feministisk analys kan hjälpa oss att förstå varför kvinnor oftare än män beviljas ensam vårdnad och att även män är vinnare i ett jämställt samhälle.

Annika Hirvonen (MP), Vice ordförande justitieutskottet