En kristen syn på jordbruk

Det svenska jordbruket har diskuterats flitigt under året. Och jordbruket angår oss alla, inte minst som kristna. Därför behöver vi föra in både ett mänskligt och ett andligt perspektiv i debatten, och vi behöver se vårt gemensamma ansvar för hur jorden brukas.

Frågan om mening är en grund för hela tillvaron. Meningen formas i relationer. En del av dessa kan vara svåra att överblicka. Men varje måltid, från den enklaste kaffestund till den högtidligaste middag, innebär att vi är en del av relationen till jorden.

För de allra flesta männi­skor är detta beroende diffust. Vi förutsätter att det finns mjölk, kött och bröd i butiken utan att fundera så mycket på hur det hamnade där.

Som kristen ser jag jorden med alla dess resurser som ett uttryck för Guds fortgående skaparverk, och frågan om jordens bruk blir därför ytterst en fråga om hur jag förhåller mig till Gud.

Det finns två ytterligheter i synen på detta, som man kan kalla för sakralisering och sekularisering.

Genom att översakralisera skapelsen säger vi att jorden tillhör Gud och att människan inte kan behandla den godtyckligt. Men det finns problem med detta synsätt. Om jorden utgör det heliga kan vi inte bruka den på ett effektivt sätt. En modern variant av detta är den romantiska synen att den orörda naturen är idealet och att människan är naturens fiende nummer ett.

En sekulariserad syn på jorden ger å andra sidan männi­skan frihet att använda den för sin överlevnad utan att lägga existentiella hinder i vägen. Då riskerar man att jorden ses som råvara och tillmäts värde efter den nytta den medför för människan.

Inom judendomen hittade man tidigt en väg ur denna konflikt. Man såg inte jorden som gudomlig, men konstaterade att den tillhörde Gud. Människan har därför inte rätt att förstöra jorden, men har skyldighet att ta vara på dess resurser för sin och sina medmänniskors överlevnad.

Frågan om jordens bruk handlar också om relationen till våra medmänniskor. När judar i dag firar sabbat på fredagskvällen och under lördagen gör de det också för att påminna sig om att jorden är Herrens men given till människan att vårda. Det finns därmed en skapargiven samhörighet mellan jorden och hennes brukare. Som kristen delar jag självklart detta synsätt.

Skapelseperspektivet innebär också att människan är förvaltare av något som egentligen inte är hennes. Juridiskt och formellt sett kan vi äga jord, men i en vidare mening får vi bara låna den av kommande generationer.

Långsiktighet och uthållighet är ord som brukar stå i vackra programförklaringar, men i det här sammanhanget måste det vara mer än ord. Dessutom innebär förvaltartanken att vi kan vara bra eller dåliga förvaltare.

Det är viktigt att betona att förvaltarskapet och ansvaret omfattar oss alla. Även om bonden rent praktiskt brukar jorden så gör hen det på uppdrag av sina medmänniskor.

Vårt samhälle är i hög grad konsumtionsinriktat. Som konsumenter ser vi oss inte som delaktiga i odling och uppfödning, maten är ju bara en del av en marknadstransaktion. Men så avgränsat får perspektivet inte vara. När vi begär att det ska finnas mat på bordet anger vi förutsättningarna och sätter ramarna för bondens arbete.

Vill vi fortsätta att bruka jorden måste våra politiker också ta itu med ett antal konkreta frågor. En sådan fråga är urbaniseringens konsekvenser. Detta handlar inte om något förtäckt stöd till bönder och andra landsbygdsbor.

För är det på något område som det finns ett ömsesidigt beroende mellan människor i hela landet, är det inom livsmedelsproduktionen. I de stora städerna finns de många konsumenterna. På landsbygden finns de arealer som är nödvändiga för att framställa de livsmedel vi behöver.

Redan biskop Ambrosius skrev på 300-talet efter Kristus: ”Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga som den föder.”

Därför behöver vi ha respekt för att jorden är Guds, men att Gud låter oss bruka den så vi får mat. Men jorden ger oss också skönhet och även därmed i bästa fall insikten att vi är del av något större. Skapelseperspektivet med Gud, människan och jorden hjälper oss sålunda att se meningen med jordens bruk, både i det lilla och det stora där landsbygd och storstad hör samman i ett ömsesidigt beroende.

Åke Bonnier, biskop, Skara stift, medförfattare till boken "Maten och moralen" (Ekerlids förlag).