En mörk klang av hat och fördömande i medierna

Det är något med klimatet – den tanken hör jag mig själv tänka flera gånger per dag. Kylan mellan människor verkar sjunka i samma takt som växthuseffekten får jordens temperatur att stiga. Dessvärre frambringar de två motpolerna inte någon jämvikt.

Nästan varje gång jag väljer att vända örat till medierna, ut mot omvärlden, hör jag en mörk dov klang av hat och fördömanden. Jag säger inte att det saknas skäl till det, men att lyssna till den melodin om och om igen får mig inte att dansa.

Tonerna tränger in. In i mitt medvetande, in i mitt hjärta och själ – som en smitta. Själv får jag lättare att uttrycka mig fördömande, vid frukostbordet med familjen, med arbetskamraterna på lunchrasten eller med vänner. Många gånger har jag kommit på mig själv att inte gilla tonen i det jag säger när omvärld, samhälle och politik diskuteras.

Jag vill inte bli fylld med detta hat, för då är det just det som jag planterar och så småningom ser frukten av i mitt eget liv. Jag inser mer och mer vikten av att vara vaksam med vad som slår rot inom mig. I Bibeln läser jag: "Bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet." Sanningens ord.

För någon dag sedan kom min 7-åriga dotter till mig och frågade vem den där Trump är och vad jag tycker om honom. Hennes fråga rörde upp en massa skit inom mig som jag lätt kunnat häva ur mig. Men jag är glad att jag tog en minut att tänka över mitt svar. Jag ville inte tynga hennes oskyldiga och ivrigt klappande hjärta med ett dömande och hatiskt svar.

Jag förklarade sakligt att han nu är USA:s nya president som har stor makt, att det inte är en person som jag känner, men att han verkar tycka och tänka väldigt olikt mig och att han har sagt och gjort en del saker som fått mig att bli arg. Men först och främst är han en människa som är långt ifrån felfri, precis som du och jag.

Vet inte om jag svarade rätt eller fel, men dottern sprang nöjt iväg och jag såg ingen rädsla eller mörker i hennes blick. Och när de orden lämnade min mun kändes det bra någonstans inom mig själv, hjärtat liksom lättade för en stund. Skiten som rörts upp från mitt inres botten la sig och vattnet blev klart och rent igen.

I och med detta tände jag ingen gloria över mitt huvud. Det grumliga och ofullkomliga i mig gör sig ständigt synligt och gör mig ofta rädd – men av detta lärde jag mig dock att det finns medel att ta till för att motverka hjärtats kyla, smuts och tyngd.

Så egentligen en rent egoistisk taktik, men som kanske kan ge en bonus i form av att jag på så vis förmedlar något mer positivt till dem jag har i min närhet.

Tina Falltorp