En omsorgskatalog behövs

I sin artikel om synden (Dagen 10 juli) gör Rebecka Söderbladh och Leif Carlsson en träffsäker analys av dagens kristenhet. Utifrån denna granskning av hur vissa pastorer angriper synden som begrepp får jag en del svar på mina egna frågor om vad som händer särskilt i synen på ledarskap. Jag dryftade detta med min handledare på familjerådgivningen i Jönköping, Jan Berggren. Efter att jag lagt fram mina funderingar sa han eftertänksamt: "Du talar om hur omsorgen offras på toleransens altare."

Det kunde inte uttryckas bättre. Som terapeut möter jag ledare och andra som brottas med otrohet, maktmissbruk, sexuellt och annat missbruk. Listan kan bli lång. Tidigare har det funnits tydliga avskärmningar från sådant beteende. Vi är smärtsamt medvetna om det bagage vi har som kyrka då vi även har uteslutit människor. I bland på lösa grunder. Det finns fortfarande spår och sår kvar hos både de som uteslutits och hos kyrkan. Frikyrkan har gjort försök till att be om ursäkt för dessa händelser.

Vi behöver fortsätta att ständigt rannsaka oss själva i all ödmjukhet. Men varken vårt bagage eller vår rannsakan får ge upphov till falsk ödmjukhet där vi gömmer Guds ord i rädsla för att tillrättavisa oss själva och varandra.

Det finns olika diken. Det finns fortfarande beskrivnin­gar om hur människors felsteg fördöms och de blir nedtrampade. Från att ha blivit hyllade som stora predikanter blir samma personer behandlade som objekt när deras sexuella missbruk eller otrohet kommer i ljuset. Som att inga av deras tidigare gärningar kan ha varit goda. Det andra diket blir allt mer vanligt men är inte mer omsorgsfyllt. I det diket sätter dagens samhälle självutlämnandet på en piedestal. Av rädsla för att falla in i gamla fördömande mönster vågar vi inte säga ifrån när något är fel. Eller för att använda ett ord som är viktigt i artikeln, synd.

I stället har självutlämnandet blivit vår tids gladiatorspel. Där berättar människor öppet för allmänheten i radio, tv och sociala medier om sin otrohet, sitt missbruk och sina problem. Det som är skillnad från tidigare är att det inte sker efter år av terapi och bearbetning av det brustna och sårbara. Det kan i stället ske mitt i allt kaos. Publiken används som en terapeut eller biktfader, men utan de ramar som bör finnas. Antingen hejar gladiatorpubliken på utlämnandet så att det når ännu högre höjder eller så styrs vi av vår rädsla för att säga ifrån. När människor visar sin sårbarhet blir det i stället lätt att konsekvenserna av deras handlande suddas bort.

Vi får återigen brottas med svårigheten att följa förmaningens gåva. Ordet förmaning i sammanhanget kan även handla om att trösta. Det går alltså inte att göra antingen det ena eller det andra. Att trösta är att förmana och att förmana är att trösta. Inte i anonyma kommentatorsfält utan i en trygg, nära gemenskap där vi känner varandra.

Denna fråga är enormt stor men jag är övertygad om att den måste lyftas. Jag längtar efter en församling som vågar stå upp för moraliska och ideologiska ideal mitt i insikten om att vi ständigt faller. Det handlar inte om att här bli perfekt utan att stå ut med att man inte är perfekt.

I den handledarsession jag lyfte i inledningen beskrivs hur vi hanterar när ledare eller and­ra kommer till terapi för att bearbeta sina problem på ett djupare plan. Det är positivit. Tyvärr är det vanligt att när den värsta krisen är över så slutar de gå i terapi. Vissa börjar blogga och berätta öppet om sina problem. Människor misstar ofta denna öppenhet för mognad. Ärligheten bottnar dessvärre i ett ständigt jagande på bekräftelse efter känslan av att allt är bra och att man duger. Den som utblottar sig möts av uppmärksamhet och åsikten att ”nu är sanningen ute och vi kan gå vidare som om inget har hänt”. Vi offrar då omsorgen på toleransens altare.

Det är omsorg att hjälpa människor att ta en paus i livet när äktenskapet brister, när missbruket tar över eller när livet blir för smärtsamt. Om vi inte längre tror att det finns faktiska synder utan synd bara är en känsla, så är vi illa ute. Om vi undervisar att synd enbart är en känsla läggs förutsättningen för manipulation, när undervisarens känsla om vad som är synd utgör riktningen. Om endast känslan är det som är vår vägledning så lägger vi också grunden för att människor kan säga. "Jag är syndfri och perfekt." För det känns så.

Jag önskar ingen syndakatalog. Jag önskar en omsorgskatalog för hur vi i sanning och nåd närmar oss varandra och Gud.

Hanna Möllås,

barnmorska och klinisk sexolog