En postsekulär bildningsvision

Ser och värderar Bildas ledning det postsekulära skeendet som något positivt? Det undrar teolog Sune Fahlgren utifrån Bildas nystart efter den inställda sammanslagningen med studieförbundet Sensus.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Det blev ingen fusion mellan Bilda och Sensus. Planerna stoppades av ett demokratiskt beslut i Bildas extrastämma i Stockholm den 28 november. Vilka slutsatser drar högsta ledningen i Bilda av detta? Vad händer nu med studieförbundet?

Det finns flera tolkningar av beslutet. Här vill jag lyfta fram ett perspektiv som jag tror spelade stor roll för dem som sa nej till ett samgående. Detta perspektiv skulle också kunna bli positivt för framtiden. Beslutet kan ses som ett uttryck för att vi lever i en postsekulär kultur.

Majoriteten av ombuden för Bildas medlemmar var medvetna om detta, i en eller annan mening. Därför sa man nej till ett projekt och en så kallad vision som i hög grad präglats av sekulära motiveringar och språkbruk. Som om det skulle finnas en neutral eller objektiv frizon, där det sammanslagna studieförbundet skulle förverkliga sitt bildningsuppdrag. Även den ekumeniska motiveringen till samgåendet hade en sekulär innebörd.

Jag tror att framtidens bildning i ett kristet studieförbund måste bygga på de nya och förändrade förutsättningarna som gäller i vårt postsekulära samhälle. Men en sådan bildning växer inte fram av sig själv. Den kräver ett ledarskap som är l­yhört och förmår tolka dessa nya förhållanden.

Religion håller på att bli allt mer synlig i Sverige. Därtill kommer en omfattande internationalisering av kyrkogeografin som bland annat syns genom att många nya kyrkor och samfund etableras här.

Flera svenska teologer har lyssnat in denna djupgående förändring och formulerat vad som kommit att kallas postsekulär teologi. Här betraktas föreställningen om ”det sekulära” som en alternativ berättelse och en alternativ frälsningslära förmedlad av moderniteten och kanske även postmoderniteten.

Därför är talet om en sekulär sfär (till exempel staten) och ett sekulärt förnuft, fritt från religiöst inflytande, också en konfessionell ståndpunkt och ingen religiöst neutral verklighet. Vår tids sekulära kultur är med andra ord djupt religiös, men på ett annat sätt än till exempel de kristna församlingarna. I postsekulär teologi beskrivs sådana tankar om en sekulär sfär lite provokativt som en heresi eller som en travesti på kyrka.

I denna teologi som söker sig bortom det sekulära finns en helhetssyn som medför att man inte erkänner den vanliga uppdelningen mellan sekulärt och religiöst, offentligt och privat, politik och religion, förnuft och tro, vetenskap och auktoritet eller mellan fakta och värderingar.

I ett postsekulärt perspektiv betonas att kyrkans uppdrag i världen är mycket större än att leva i den marginal som moderniteten och nationalstaten har tilldelat den. Det är inte heller något problem om de kristna är en minoritet eller om de lever i ”diasporan”, som postsekulära teologer uttrycker det. Tvärtom: det kanske är en nödvändig livsform eftersom kyrkans sociala verklighet och praktiker inte är en del i det moderna projektet, utan hör samman med kyrkans identitet och uppdrag.

I kontrast till Bilda-Sensus tänkandet så har kyrkan i detta perspektiv inte bara vissa värderingar (läs: ”värdegrund”), vilka har politiska konsekvenser. Kyrkan är i stället sin egen politik, sin egen sociologi.

Kyrkans uppdrag är därför inte primärt att få samhället att handla mer kristet eller allmän­mänskligt, utan det främst­a uppdraget är att med Jesus Kristus som Herre vara kyrka, att se sig själv och sitt eget gemensamma sociala liv som ett socialt ”projekt” som har anspråk på hela tillvaron och ingår i Guds mission i världen. Som en sådan social verklighet kan bildningsverksamhet bygga ett alternativt samhälle i samhället.

Kyrkans uppgift är inte bara att verka för mångfald, utan att själv våga vara ett uttryck för mångfald. Ett civilsamhälle som också genom sina unika karaktär bidrar till samhället som helhet. Men vad innebär det, och hur gestaltas det? Här behövs vägledning – och bildning!

Om Bilda vill omfatta en postsekulär bildningsvision krävs att de är beredda att överbrygga den nedärvda spänning och motsättning som funnits och finns i studieförbundet mellan kultur och tro, mellan samhällsfrågor och kyrkornas verksamhet.

Ledarskap handlar om musikalitet, om att kunna lyssna in sin tid och den rörelse man leder. Har Bildas ledning en sådan musikalitet att man uppfattar detta perspektiv? Ser och värderar Bildas ledning det postsekulära skeendet som något positivt? Är de villiga och redo hjälpa kyrkorna att orientera sig i samtiden och forma sin identitet i ett postsekulärt samhälle.

När ledningen nu behöver träda fram och presentera Bildas profil för framtiden kommer svaren på dessa frågor bli tydliga. Vill de leva kvar i den gamla sekulära visionen, eller tar man klivet in i en framtid bortom det sekulära?

I det pressmeddelande som gick ut efter extrastämman var plakatspråket ”Nej till samgående – Ja till Bilda”. Det Bilda man sa ja till är enligt min mening medlemsorganisationernas Bilda, det vill säga kyrkornas Bilda. Nu är det hög tid att avgöra hur denna bejakelse ska tolkas i praktiken, och vilka som ska tolka den?

Sune Fahlgren, Utbildningsledare Teologiska programmet, Teologiska högskolan Stockholm

Foto: KennethNydélius
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyhemsveckan
Annons
Annons