Endast Gud kan ena sin kyrka

För många utanför kristenheten är konflikter mellan kristna ett hinder för att de skall komma till tro. Jesus säger själv att det är när hans lärjungar blir ett, som världen skall tro (Joh 17:21). Så visst är enhet i Guds folk viktigt. Sann enhet bland oss kristna uppnås dock ej genom kompromissande i trosfrågor, utan är en gåva som bara Gud kan ge. Men låt oss vara öppna för den gåvan, genom att alltid handla med den utgivande kärleken som grund.

Jag vill därför börja med att citera några kanske alltför utslitna verser från Paulus för att vi skall påminnas om vad kristen kärlek verkligen är. Dig som läser ber jag att försöka läsa den med ”nya ögon” och ej som ”gammal skåpmat” oavsett hur många gånger du har läst eller hört den:

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1Kor 13:4-7)

Denna kärlek är alltså något helt annat än det som ibland kallas för kärlek, men som har sin grund i själviskt begär.

I Jesu avskedstal (Joh 14-17) kvällen före sitt lidande uppmanar han oss att älska varandra såsom han har älskat oss. Genom att hålla hans bud blir vi kvar i hans kärlek. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Det är också vi kallade till att göra (jmf också Matt 10:38-39). Sedan ber han Fadern att vi skall bli ett liksom de är ett, för då skall världen tro. Värt att notera är att Jesus inte vänder sig till lärjungarna med budet: ”Bli ett, liksom jag och Fadern är ett”. Nej, denna bön riktar Jesus till Fadern, som är den enda som kan uppfylla den.

Skall vi då inte själva göra något för att bli ett? Svaret är redan givet: Vi skall älska varandra såsom han har älskat oss. Denna kärlek är inget vi kan prestera i egen kraft. Det enda vi kan göra är att öppna oss för att låta Kristi kärlek strömma genom oss till andra. Det är bara så vi kan hålla hans bud och bli kvar i hans kärlek och så vara beredda att ta emot enhetens gåva.

Ett problem som ofta indirekt leder till osämja bland oss kristna är att vi menar olika saker med att hålla Jesu bud och bli kvar i hans kärlek. Men egentligen skapas osämjan inte direkt av detta faktum, utan först då vi börjar fördöma varandra. Vi glömmer då att det bara finns en domare (jmf Luk 6:37, Jak 4:11-12). Samtidigt som vi inte skall döma eller fördöma någon, så är vi faktisk uppmanade till att tillrättavisa varandra (jmf Luk 17:3, Tim 4:2).

Vad är då skillnaden mellan att döma och tillrättavisa? Jo, vi är kallade att precis som Gud (enligt kyrkofader Augustinus) älska syndaren men hata synden. Både den som tillrättavisar och den som blir tillrättavisad måste skilja mellan sak och person. Även om vi har olika övertygelser om vad det är att hålla Jesu bud, skall var och en stå fast vid sin övertygelse (Rom 14:5). Vi kan alltså inte på ett mänskligt sätt börja sträva efter enhet genom att sätta våra övertygelser åt sidan för att uppnå en kompromisslösning som alla är halvnöjda med. Nej, det är bara genom att på ett innerligt sätt verkligen börja söka närma oss Kristus i hans kärlek i det sammanhang vi själva står, som vi alla har möjlighet att nalkas Sanningen.

Men hur skall vi då hantera det faktum att våra övertygelser ibland strider mot varandra samtidigt som vi är kallade att tillrättavisa varandra? Det viktiga här är återigen att vi försöker med Guds hjälp grunda allting i kärlek. Detta är inte lätt och vi misslyckas ofta, men det viktiga är att vi har den målsättningen och ber om Guds hjälp att uppfylla den. Finns det då inga fler konkreta tips att tänka på angående detta, utöver det viktigaste som är att be om Guds ljus och kärlek? Jo, jag skall försöka ge ytterligare några råd som jag verkligen hade önskat att leva mer efter själv.

Låt oss börja med råd för hur vi skall tillrättavisa. Här är det viktigt att vi först känner oss säkra på att det bud vi förkunnar verkligen har kärleken som grund. När vi kommit fram till detta, gäller det att på ett kärleksfullt sätt försöka förklara detta för den andre. Här räcker det oftast inte med att endast hänvisa till lydnad under någon auktoritet såsom Bibeln eller någon kyrklig ledare. Istället bör vi försöka utgå direkt från Jesu egen sammanfattning av lagen, nämligen buden att älska Gud, medmänniskan och sig själv (Matt 22:37-40). Om den andre då tar till sig det är allt väl. Om inte – så finns fler viktiga saker att tänka på.

När vi väl har redogjort för vår uppfattning om saken utifrån kärlekens grund och då vet att den andre känner till denna, bör vi inte tjata på samma person om och om igen. Däremot bör vi alltid vara beredda att svara på frågor kring ämnet. Vidare får vi komma ihåg att inte döma den person som vi anser fortsätter att handla fel. Det finns ju bara en domare.

Då vi är fullkomligt övertygade om att det den andre fortsätter med är helt fel, får vi istället för att döma honom, be som Jesus vid korsfästelsen: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Trots att vi inte får döma den andre, så får vi inte ta andras handlande som garant för att det är helt okej för oss att göra likadant. Då vi frågar hur det skall gå för en annan lärjunge, svarar Jesus: ”...vad rör det dig? Du skall följa mig” (Joh 21:22).

Nu går vi över till råd för hur vi bör hantera de gånger vi själva blir tillrättavisade av andra. Det behöver inte handla om direkt kommunikation, utan handlar även om de gånger vi hör någon allmän utsaga som kritiserar det sätt vi lever på. Det första vi här måste komma ihåg är att vi inte ens får döma någon vi uppfattar som dömande. Vi bör istället verkligen försöka ta reda på bakgrunden till tillrättavisningen, på vilket sätt den som tillrättavisar oss anser sig ha kärleken som grund. I detta första steg ligger självfallet att vi måste vända oss med frågan direkt till någon företrädare för denna uppfattning och inte stanna vid att vi fått höra av någon att det finns någon ”konstig” grupp kristna som förbjuder det och det. Om vi, efter att ha tagit reda på bakgrunden, kommer att tycka att tillrättavisningen var riktig, så är det bara att ta till oss den och be om Guds hjälp att följa den. Om inte – så finns det även här flera viktiga saker att tänka på.

Även om vi inte kan hålla med om tillrättavisningen som sådan, så kan vi försöka förstå hur den andre tänker utifrån sin syn på kärlek. Oavsett om vi förstår det eller ej, så bör vi ändå utgå ifrån att den andre tycker sig grunda sin uppfattning på kärlek. Vi får alltså inte ens nu, döma eller förtala den andre. Detta innebär att vi överhuvudtaget inte bör uttala oss direkt om en uppfattning vi absolut inte förstår. Vi bör istället koncentrera oss på att förklara vår egen (motsatta) uppfattning utifrån kärlekens grund.

För dem som kanske tycker att jag hitintills i denna artikel bara har talat om fina teorier långt ifrån den praktiska verkligheten, vill jag avsluta med att ge två högst konkreta exempel där jag själv försöker tillämpa dessa råd. Det är ju naturligt att jag, för att bli konkret, måste utgå från min egen och min kyrkas uppfattning om rätt och fel. Oavsett om du håller med mig i sakfrågorna eller ej, så hoppas jag att du kan ta till dig sättet jag behandlar frågorna på.

Som exempel på hur vi kan bemöta en tillrättavisning, så vill jag ta upp hur jag bemöter det faktum att det finns kristna som menar att alkoholförtäring är en synd. Först har jag försökt att ta reda på så mycket som möjligt om hur de grundar detta bud på kärlek. De, som jag tycker, mest relevanta skälen är att man inte bör bidra till att någon annan hamnar i missbruk, utan föregå med gott exempel och visa att det går att leva och ha roligt utan alkohol.

Själv förstår jag väl att man av dessa skäl, kan komma till slutsatsen att all alkoholförtäring är synd. Jag tycker dessutom att det är bra att det finns de som väljer att helt avstå från alkohol och så visar att det går att leva utan. Däremot tror jag att man kan bruka alkohol utan att missbruka den.

Jag tror också det är viktigt att vi är några som visar att vi kan bruka alkohol utan att supa oss fulla. Vi kan undvika att inleda någon i missbruk, genom att inte bjuda på alkohol då vi känner till att någon i sällskapet har problem. Då vi är bortbjudna ligger ansvaret på värden och den det gäller.

Till sist vill jag som exempel på hur vi skall tillrättavisa försöka förklara min och Katolska kyrkans syn på kön och sexualitet. Denna framställs ofta av andra som en rad förbud utan någon som helst grund i kärlek. Därför vill jag utifrån min synvinkel försöka förklara hur denna syn har kärleken som grund.

Tvärtemot den bild av Katolska kyrkan som ofta ges i media, framhåller vi i själva verket mäns och kvinnors lika värde som skapade till Guds avbild. Vi betonar dock att vi tror att man och kvinna behöver varandra. Det är inte gott för det ena könet att leva ensam (1Mos 2:18). Vi är kallade till evig kärlek och gemenskap. Kärleken som uttrycks genom sex bör spegla Guds kärlek till sitt folk. Denna kärlek är evig, skapande och osjälvisk. Därför är de av oss som är kallade till att på ett fysiskt sätt leva ut sin sexualitet (i ett livslångt äktenskap), också kallade till att vara öppna för att låta denna kärlekshandling – om Gud vill – bli en skaparhandling och bära frukt i nytt liv.

Om det gör det, är det också på dessa föräldrar och inte på dagis och skola som huvudansvaret för uppfostran ligger. Därför bör föräldrarna själva få bestämma hur mycket och av vems tid som läggs på omvårdnad av barnen. Detta är ett minst lika viktigt arbete som förvärvsarbete.

Jag förstår mer än väl att inte alla delar denna syn på kön och sex. Många anser att det är mer kärleksfullt att säga att varje människa får hantera sin sexualitet precis hur hon vill, så länge det inte på ett uppenbart sätt skadar andra. Denna ståndpunkt kan jag mycket väl förstå, även om jag inte delar den. På samma sätt önskar jag att de som inte kan dela min och Katolska kyrkans syn på dessa frågor, ändå försöker förstå att vi också utgår från vår syn på kärlek.

Ola Samnegård