Ett annat sätt att se på makt

Historien lär att frikyrkan kan vara en positiv kraft i samhället utan att det är staten som agerar. Det skriver de 18 pastorer, teologer, församlingsledare med mera, som diskuterat Adventsuppropet, i en slutreplik.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

I en replik till vår senaste insändare ställer Daniel Grahn ett antal konkreta frågor som vi gärna vill besvara, men allra först vill vi poängtera att det vi vänder oss emot inte är det engagemang som frågan väckt. Inte heller uttalar vi oss om någon persons andliga liv. Snarare är vi, som alla står i en frikyrklig tradition (här åsyftas relationen frikyrka – folkkyrka, inte statskyrka), fundersamma till uppropets teologiska grund. Det vi har gjort i våra texter är därför att försöka resonera teologiskt, utifrån en helhetsförståelse av Bibelns texter med Jesus som tolkningsnyckel.

1) Daniel Grahn undrar i två frågor (1 och 3) vad vi menar med att ”inte ställa upp på den rådande samhällsordningen”, samt vilken ordning vi i så fall ställer upp på? Det är viktiga frågor, och vårt svar är lika enkelt som det är svårt. Allt som är gott och riktigt ska vi naturligtvis ta del i, och att urskilja detta är kärnan i församlingens profetiska uppdrag. Att pröva, och behålla det goda. Paulus skriver om detta bland annat i Rom 12–13; å ena sidan ska församlingen där betala skatt och underordna sig den överhet som inte bär sitt svärd förgäves, och å andra sidan ska man besegra det onda med det goda, frambära sig själva som levande offer och endast stå i skuld till varandra i kärlek.

Poängen blir alltså att de ska handskas med makt på andra sätt än världen. Vi tror därför inte att det är en slump att frikyrkan historiskt sett har fostrat en oproportionerligt hög andel lärare, läkare, sjuksköterskor etcetera. Det är inte heller förvånande att den baptistiska traditionen varit en föregångare för ett demokratiskt styresskick i det svenska samhället. Vår poäng är dock att det inte varit på grund av att man primärt ville förändra samhället utan för att man ville lyssna till Guds röst, en röst som kunde tala genom vem som helst – fattig, rik, slav, fri, godsherre, bonde, kvinna eller man. Det var alltså inte en politisk övertygelse som banade väg för förändringar i samhället utan en teologisk. Grunden låg i trohet mot Kristus. De konkreta uttrycken skiftade.

Vi tror alltså inte att Sverige vare sig är, eller har varit ett kristet land, där det därför är viktigt att kämpa för att den offentliga skolan ska få ha avslutningsgudstjänster.

2) Detta leder in på Daniel Grahns andra fråga. För utifrån det som sagts i denna debatt behöver en viktig distinktion göras: den mellan stat och samhälle. En sekulär stat innebär inte ett sekulärt samhälle. I Sverige har samhället i hög utsträckning varit statligt styrt genom till exempel bidrag, regler och rättigheter, och den svenska frikyrkan har ofta accepterat de villkoren. Men historien lär att frikyrkan kan vara en positiv kraft i samhället utan att det är staten som agerar. Vi har bedrivit politik utan att göra det genom partier.

Kyrkan kan (bör) aldrig vara utanför samhället, utan snarare vara en kreativ, engagerad och positiv aktör, precis så som exemplen Wilberforce, Martin Luther King och Moder Teresa visar. Vi tror att det är när vi som kyrka tydligt och med integritet lever och föregriper Guds rikes verklighet som vi på allvar kan inbjuda fler till detta liv. Vi vill alltså på intet sätt ställa någon slags ”inre” radikalitet i motsats till ”yttre” engagemang, utan menar att det kristna livet i sig är djupt politiskt. Det påverkar vår vardag och vår omgivning på ett högst konkret sätt. Inget av detta är hotat av skolverkets tolkning av lagen, snarare tydliggör den att vi kristna inte bör ha en särställning i samhället.

3) Det vi förespråkar är alltså inte en tillbakadragen kyrka. Inte heller en elitistisk sekt (Daniel Grahns sista fråga), utan en frimodig kyrka där Guds rike får utbredas genom att vi låter dess verklighet bli synlig i våra gemenskaper. En kyrka som litar på att Guds väg är sann, även när den är dårskap i världens ögon. En kyrka som tjänar sin omgivning, som bjuder in till gemenskap med den levande Guden och på så sätt är ett tydligt alternativ till den rådande samhällsordningen. Vi tror nämligen att ett kristet liv bara är möjligt i Andens kraft.

Vi vill därför som troende gemenskap själva, utifrån den gemensamma läsningen av Guds ord, definiera vad det innebär att följa Kristus, och vi tror inte att det går att tvinga på någon en hållning som de inte kan stå bakom. Ytterst menar vi att gudstjänsten är ett möte med Gud dit alla inbjuds. Låt oss därför som fri kyrka utmana varandra att ständigt hitta nya sätt att betjäna människor med evangeliet utan att ta vår utgångspunkt i ett för oss främmande folkkyrkosystem.

Anton Fagerstedt, Östra Ryd,
Boris Nilsson, Ljungby
Daniel Råsberg, Belgrad
David Wellstam, Örebro
David Willgren, Örebro
Eleonore Gustafsson, Linköping
Fredrik Lignell, Linköping
Fredrik Wenell, Linköping
Joachim Elsander, Borlänge
Jonas Melin, Jönköping
Josef Gustafsson, Borås
Josefin Lennartsson, Örebro
Linalie Karlsson, Linköping
Linnea Åberg, Rimforsa
Magnus Tunehag, Linköping
Per Hammarström, Härnösand
Rikard Edefors, Örebro
Thomas Arvidsson, Aneby

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons