Debatt

Förenkla inte om dödshjälp

Bara den dödssjuke kan avgöra när lidandet är större än värdet av ytterligare en dags liv. Det skriver författaren Inga-Lisa Sangregorio.

Den som inte själv har ALS har inte rätt att yttra sig om dödshjälp. Så skrev en ALS-drabbad läkare i Läkartidningen, i ett budskap riktat till kollegorna. Ofta har jag lust att säga samma sak till mina journalistkollegor, för att inte tala om till politikerna: den som inte själv lider av en dödlig sjukdom borde vara mycket försiktig med tvärsäkra slutsatser.

Självfallet bör var och en ha rätt att välja ”livet” även när det bara består av plågor. Men den som gör det valet för egen del har ingen rätt att beröva andra möjligheten att slippa den sista tidens lidande. Valet står ju inte mellan liv och död utan handlar om hur mycket en döende ska tvingas lida. Att mot den bakgrunden omyndigförklara oss på vår dödsbädd är en grymhet som jag har allt svårare att stå ut med.

Jag tycker själv att det finns diskutabla inslag i den modell för dödshjälp som Nederländerna valt och som skildras i Dagens reportage 6/11. Efter att av personliga skäl ha haft anledning att fundera mycket på dödshjälp har jag kommit fram till att den bästa modellen är den som funnits i delstaten Oregon i sjutton år och senare införts i flera andra delstater, den så kallade Death with Dignity-lagen. Den ger psykiskt friska människor som lider av en sjukdom som väntas leda till döden inom sex månader rätt att få ett medel utskrivet som de själva kan inta när (och om) de vill.

Lagen är försedd med en lång serie försiktighetsåtgärder: två läkare måste vara överens om diagnosen, och patienten måste vid två tillfällen muntligt och ett tillfälle skriftligt försäkra att det är hens vilja att få tillgång till medlet. Och alltså själv svälja det om den dagen kommer då lidandet är större än värdet av ytterligare en dags liv. Bara den sjuke själv kan avgöra när det ögonblicket har kommit.

Under de sjutton år som lagen varit i kraft har sammanlagt 1 327 personer fått medlet utskrivet och 859 har utnyttjat det. Knappast ett sluttande plan. "Det viktigaste resultatet av Death with Dignity-lagen kan mycket väl bestå i den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg", sammanfattar den organisation som arbetat för lagen.

Oregons hälsomyndighet för minutiös statistik över vilka som utnyttjat möjligheten. Det handlar främst om äldre personer med sjukdomar som cancer eller ALS, och de allra flesta är välutbildade vita med god sjukförsäkring (viktigt i USA).

I själva verket är denna lagliga dödshjälp betydligt bättre dokumenterad än den informella dödshjälp som existerar i alla länder, naturligtvis även i Sverige. Även personer som från början var motståndare till lagen medger att den lett till en bättre vård i livets slutskede. Det finns ingen motsättning mellan en god palliativ vård och dödshjälp.

Den person som gjort Oregonmodellen känd är Brittany Maynard, en 29-årig kvinna som drabbades av en obotlig hjärntumör med ett mycket plågsamt slutstadium.

Hon bodde då i Kalifornien, som inte erbjöd sina medborgare möjlighet till dödshjälp, och valde därför att flytta till Oregon. Hon valde också att ge publicitet åt sitt beslut. Man kan ironisera över att det behövdes en söt nygift 29-åring för att få medierna att intressera sig för dödshjälpsfrågan, men det är inget tvivel om att hennes insats fått stor betydelse, framför allt i USA.

Det finns nu lagförslag om dödshjälp i mer än tjugo delstater. Och i hennes egen hemstat Kalifornien har hennes, och efter hennes död makens och moderns, kamp lett till seger.

I september i år röstade delstatsparlamentet för ett lagförslag som i stort sett är identiskt med Oregonmodellen. Guvernören Jerry Brown, som är katolik, undertecknade lagen den 5 oktober.

Han berättar om hur han kommit fram till beslutet, efter att ha rådgjort med både motståndare och förespråkare. Till de senare hör ärkebiskopen Desmond Tutu. Efter dessa överläggningar och efter att ha rådfrågat sitt eget samvete kom Brown fram till följande slutsats:

”Till slut var jag hänvisad till att tänka över vad jag själv skulle önska mig inför min egen död. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag var döende och plågad av ett långdraget, outhärdligt lidande. Men jag är övertygad om att det skulle vara en hjälp att kunna överväga de möjligheter som denna lag erbjuder. Och jag skulle inte neka andra den rätten.”

Just det: ”Och jag skulle inte neka andra den rätten.”

Inga-Lisa Sangregorio, författare

Fler artiklar för dig