Förväxla inte kärlek och förälskelse

Jag vill fortsätta det angelägna samtal som Micke Gunnardo inledde med anledning av tidigare finansministers uttalande om att man inte rår över känslor (Dagen 26 februari).

Jag tror att tanken att kärlek är en känsla är en vår tids allra farligaste myter när det gäller att bygga relationer. Myten framkommer på många sätt. Redan pseudonymen Georg Sand myntade i mitten av 1800-talet ett ofta citerat uttryck: ”Man kan inte befalla över kärleken. Därför kan ingen förebrås för att han blir förälskad, eller för att han upphör att älska.”

Och visst är det så att om kärleken är en känsla så kan man inte uppmuntra någon till att älska. De bibliska uppmaningarna till kärlek blir irrelevanta och försök till krisvård eller friskvård av äktenskap är bortkastade. Man går då emot "kärlekens" eget inre väsen.

Vart vill jag komma? Problemet är att förälskelse förväxlas med kärlek. De flesta ”kärlekssånger” vi tar del av handlar inte om kärlek utan är förälskelsesånger! Och där förälskelsen blir beskrivningen av kärlek och normen för vad kärlek är lever samhället farligt.

Hjärnforskningen, erfarenheten och Bibeln visar nämligen en annan sida av saken. Hjärnforskning säger att förälskelsen styrs från den del av hjärnan där det undermedvetna finns. Det innebär att vi alltså, helt riktigt, inte rår över att bli förälskade. Om de yttre betingelserna är goda så kan vem som helt bli förälskad. Den amerikanska neuropsykiatern Louann Brizendine konstaterar att förälskelsen dämpar hjärnans varningssystem. Förälskelsen är blind. Man fungerar som en drogberoende och beroendet varar sex till åtta månader. Men vi är inte utelämnade åt förälskelsekänslor. Vi kan, som Micke Gunnardo skrev, avgöra om vi vill följa dem eller inte.

Och samtidigt, tack och lov att förälskelsen finns! Men förälskelsen är som ordet så fint säger, en för-älskelse. Den är bara ett förstadium till något djupare. Kärlek har inom hjärnforskningen lokaliserats till den främre delen av pannloben där vår vilja finns. Sådana saker som empati, omsorg, engagemang, ömhet och prioritering är något vi kan bestämma oss för. Vi kan alltså välja att älska en medmänniska eller inte. Kärlek är som Sören Kierkegaard på sin tid skrev "en plikt, en kallelse, en uppgift". Och där man går in för att visa kärlek till en annan aktiveras också känslor. Där förälskelsen är blind, är kärleken seende. Man älskar trots att man ser den andres brister. Och man märker: Det är inte bara känslor som påverkar handlingarna, också det motsatta gäller. Och då händer det som många upplevt: Förälskelsekänslorna kommer och går till den egna livspartnern och under allt växer kärleken.

Kärlekslivet är som mycket annat i livet, fullt av känslor, men bygger inte på känslor. Vi är inte utelämnade åt våra känslor, utan kallade att råda över dem, både i kärlekslivet och när vi gör upp budgetar ...

Boris Salo, präst och författare