Fadimes kamp är inte över

Det var slutet av 1980-talet i Köpenhamn. Jag kom hem och letade efter mamma, ropade och viftade med min teckning. Jag hade både lekt ute och cyklat runt med min rosa trehjuling med plaststrån som fladdrade i vinden från cykelhandtaget. Vi bodde högst upp och jag försökte ta mig upp hem så snabbt mina ben förmådde. Jag ville ju hinna säga något som var så viktigt då. Berätta allt för min mamma. Om maskarna jag grävt upp och att fläckarna på min blus inte var mitt fel minsann.

Dörren stod på glänt, jag klev in i hallen och började ropa efter mamma. Letade i varje rum och ropade. Men ju längre tiden tog, desto oroligare blev jag. Till slut vågade jag inte ropa mer. Sakta öppnade jag den sista dörren och där var mamma. Fina mamma. Och pappa. Han skulle inte ens vara här. Han skulle inte kunna komma nära oss. Men där står han. Med strypgrepp om mammas hals, hennes fötter en bit upp från golvet.

Hennes ansikte hade regnbågens alla färger. Båda vänder sig mot mig. Pappa blöder från ansiktet, mamma har i desperation klöst hans kinder. Jag skriker. Men inte ett ljud kommer fram. Pappa släpper mamma omedelbart och lämnar. Mamma kippar efter luft på golvet och jag gråter hysteriskt. Hon kramar mig. Pussar mig och säger att det aldrig mer ska hända. Aldrig mer. Jag återfick talförmågan först flera veckor senare.

Jag minns i övre tonåren när det basunerades ut ett namn överallt, på varje löpsedel. Ett namn som klingade lite annorlunda än de vanliga svenska namn som brukade pryda löpsedlarna. Ett namn som sedan dess påminner mig årligen om vad hon och många andra kvinnor går igenom. Hon hette Fadime, och hon fascinerade och berörde mig.

Fadime, i dag är det 15 år sedan då din pappa till slut lyckades dräpa dig. Du kämpade för kvinnors rättigheter, för frihet och för att synliggöra den hederskultur som din familj kämpade med. Men mitt i all nyhetssensation försvann något som så ofta glöms i sammanhang när vi talar om våld mot kvinnor, hur ensam du måste ha varit. Din utsatthet berodde inte på en främling utan den kom från din innersta krets. Din pappa.

Jag minns dig inte bara för det fruktansvärda brott som bragde dig om livet. Utan Fadime, jag minns dig för att du också hade en pappa som inte var som han skulle.

Med tiden har jag lärt mig att en pappa ska vara den som beskyddar oss, skyddet mot stormen och den varma famn som tar emot en när hela världens elakheter slår. Istället var han den som fick dig att springa, bort från familjen, bort från mamma. Jag är helt säker på att du och din familj skrattade, dansade och fanns där för varandra och älskade varandra. Men bara så länge det höll sig inom den osynliga gränsen. Den gränsen som kulturen hade dragit ett streck för hemma. Självklart pratade ingen om den, men alla kände till den väl.

Jag kände igen mig i dig Fadime, hur hela världen måste ha varit upp och ner. Hur du måste ha blivit arg och redo att ge dig in i en kamp för det du visste var rätt samtidigt som rädslan måste ha varit enorm. Ditt öde blev något helt annat än mitt.

Fadime, jag är så ledsen för att samhället svek dig. Du stod på barrikaderna och skrek. Du berättade för oss alla om vad som skulle komma att hända, men vi tog för lång tid på oss att agera. Löften gavs om att minnas Fadime, att aldrig låta något sådant hända igen. Löften om att våld mot kvinnor skulle minska, att polisen skulle känna igen hedersrelaterat våld och att flickornas och pojkarnas situation skulle tas på allvar. I TV4:s Kalla Fakta fick vi den 17 januari veta att Socialtjänstens arbete utretts och senaste utredningen från 2014 ledd av Mikael Thörn visade att det i 50 av 60 kommuner finns brister i arbetet med att ta hand om utsatta kvinnor. Det är en alarmerande siffra. Jag är så ledsen Fadime. För att vi inte kommit längre och för att de löften som gavs var tomma ord.

I dag har ditt namn i 15 år fått mig att tänka på den kamp som utspelar sig dagligen för kvinnors rätt att få leva och forma sina egna liv. Varje dag kämpar en Fadime i Sverige för att överleva. Vi måste skapa bättre system för att möta utsatta kvinnor som vågar be om hjälp. Nu får det vara nog med tomma ord.

Roksana Parsan, ordförande EFS i S:ta Clara persiska missionsförening, kristdemokrat och statsvetare