Fanatism skapar ingen glädje

"Man gläds" skriver Göran Skytte i en gästkrönika (Dagen 21/9). Han syftar på den utveckling som beskrivs i en artikel i senaste numret av tidskriften Axess. Artikeln handlar om hur religionen tagit större plats i samhället, politiken och våra tankar de senaste decennierna. Men det är inte alla som delar Skyttes glädje.

Låt oss se vilka exempel på religiöst inflytande som artikel tar upp. Den börjar med "attentaten mot USA den 11 september 2001", därefter följer: "Irak håller nu på att slitas sönder av religiösa strider", i Iran lovar en shiamuslimsk regim utplåna USA och Israel och "I Afrika söder om Sahara pågår ett lågintensivt religiöst krig." Här nämns i artikeln de islamska fundamentalistorganisationerna al-Shabab och Boko Haram, men inte deras kristna motsvarigheter; Herrens motståndsarmé och Anti-balaka. Vidare skrivs det om att pakistanska religiösa fanatiker planerar att ta över landets kärnvapen och att den israelsk-palestinska konflikten numera är starkt religiöst laddad.

Skytte gläds för att ”sekulariseringsteoretikerna” hade fel och ”ingen kommer undan religionen”. Offren till den religiösa fanatism som redovisats ovan delar inte hans glädje. De hade gärna sett en annan utveckling.

Adrian Wooldridge, författare till artikeln i Axess, skriver att den stora frågan är: "Hur styr vi religionen mot fredliga mål?" Det är bara att hålla med om att detta är en av vår tids utmaningar. Wooldridge lyfter själv fram den amerikanska modellen där "kyrkorna hålls orubbligt åtskilda från staten", "en mur mellan tro och makten". Detta är också helt rätt. Den sekulära staten är oerhört viktig för att begränsa religiösa maktanspråk över människors liv.

Men det behövs mer, bland annat att hindra att fanatism tar sitt grepp över människors sinne. I artikeln står det att "visshet är mycket enklare att torgföra", än religion "i dess mest rimliga och ekumeniska form", det vill säga en religiös syn innehållande tvivel på att man besitter den enda sanningen.

Detta kan göras med en god utbildning, grundad i vetenskap, förnuft och kritiskt tänkande. Det behövs också ett samhälle där människor med olika trosuppfattningar möts och lär känna varandra. Religiösa skolor understödjer inte detta. Det behövs en vital demokrati där oenigheter löses i ett öppet samtal, med argument som kan förstås av alla. Att hänvisa till gudomlighet i den egna traditions religiösa skrifter fungerar då inte.

Om vi lyckas uppnå detta, och Sverige med flera länder är på god väg, då kan religiösa av olika traditioner och ickereligiösa leva fredligt tillsammans. När idéer och förhållningssätt sprids till fler platser runt vårt klot, då finns det på riktigt anledning att glädjas.