Debatt

Förändringsprocessen inom Pingst går för långt

Nyligen påtalade statsministern hur allvarlig den rådande krisen inom finansvärlden och politiken är, och hur viktigt det är att i dag ta de rätta besluten.

Men också kyrkan genomgår en snabb scenförändring. Inom Pingst har man de senaste åren lyckats med att ordentligt skaka om i de egna leden. Det har gått så fort att många inte hänger med. Kanske för att insynen och delaktigheten i debatter och lärosamtal ligger utanför lekmännens räckvidd.

Större delen av förändringsprocessen inom Pingst hade sin upprinnelse i mitten av 1990-talet. Så fort samfundsstrukturen var på plats accelererade den. För då kom tillfället att sätta klorna i pingstteologin. Både strukturer, läran och praxis hade blivit gammalmodiga och kändes inte funktionella. Efter några år har man fått en känsla av att inget område skulle besparas.

Frågan om hur man ska bli medlem i en pingstförsamling har diskuterats och varit under "professionell utredning." En märklig situation. Man har kommit fram till att flera modeller kan erbjudas. Det är egentligen bara att ta för sig på det teologiska smörgåsbord som nu dukas fram. Medlemskap med barndop eller vuxendop, eller kanske rent av enbart bekännelse.

Den här enorma förändringen kör över den traditionella teologin inom svensk pentekostalism och reaktionerna har blivit starka på Helsingborg pingstförsamlings nymodiga förändringar. Och flera församlingar står nu i kö för att gå med i förändringskarusellen.

För dem som inte accepterar förändringarna finns få alternativa möjligheter. Väljer man att hålla fast vid den pentekostala läran löper man risken att uppfattas som stridbar och obekväm. Det kan få till följd att vederbörande tvingas lämna sin tjänst eller plats i församlingen. Det har redan hänt.

I vågskålen ligger nu bland annat vår inställning till judarna som Guds egendomsfolk, en smygande sakramentalism, en bibelsyn som håller på att tänjas ut och förändringar i våra bönedagar.

Och vart tog evangelisterna och profeterna vägen?

Oroande är också att ett hierarkiskt ledarskap håller på att ta form, med en växande institutionalisering och byråkrati. Det värsta är att den här utvecklingen kväver lekmannarollen och det karismatiska inslaget.

Jag är orolig för vår pingströrelse. De församlingar som valt att stå utanför samfundet har i många fall - ja, alltför många - marginaliserats. Och för många innebar förlusten av vigselrätten att gränsen var nådd.

Tiden har kommit då de icke anslutna församlingarna bör tänka igenom sin framtid och kanske träffas för bibelsamtal och be för framtiden. Annars är jag rädd för att en minnessten kommer att resas över en stolt och ärorik pingströrelse som talar om en framgångsrik, svunnen tid.

Fler artiklar för dig