Debatt

Förmäten slutsats om KD

Låt oss föra debatten om KD utan anklagelser om ”falsk” kristdemokrati. Det skriver Johan Ingerö, KD:s tidigare presschef, i en replik till Joel Halldorf.

Det hela kretsar kring den förmätna slutsatsen att ”partiet behöver bli kristdemokratiskt igen”, vilket underförstått betyder att dagens partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemskår inte skulle vara kristdemokratisk. Det är en dålig utgångspunkt för vidare samtal, men låt mig trots det ge ett bidrag.

Halldorfs text saknar inte poänger. Det är till exempel helt sant att västvärldens politiska samtal i dag till stor del handlar om annat än budgetdisciplin och stabilitet, och att så sinsemellan olika krafter som Donald Trump och Jeremy Corbyn båda är uttryck för detta.

Vad han däremot missar är att både Trump och Corbyn förknippas med ytterst påtaglig politik. Trump vill bygga en mur mot Mexiko, Corbyn vill socialisera industrin. Inget av förslagen är bra, men båda är begripliga i väljarnas ögon. Ty vad kan möjligen vara mer konkret än en mur?

Någon kristdemokratisk motsvarighet till detta bjuder inte Halldorf på, och det hela stannar vid en uppmaning att ”tala om personalism, subsidiaritet och förvaltarskap”, samt en hyllning till kristdemokratins ”metafysiska horisont”.

Här blir klyftan mellan Joel Halldorf och kristdemokratins realpolitiker som tydligast. Jag har aldrig, under de år jag arbetat i riksdag, regeringskansli, kommunhus, valrörelser eller för den delen utanför politiken, hört några väljare använda sådana begrepp eller ens efterfråga dem.

Ingen av ansatserna i Halldorfs artikel utmynnar i konkret politik. Han efterlyser ett filosofiskt seminarium, inte ett politiskt parti.

Jag är den första att hålla med om behovet av ideologi i debatten – det är därför jag arbetar på en tankesmedja. Men ideologin är husets grund, inte dess fasad. De flesta människor efterlyser svaren, inte en idéhistorisk föreläsning om hur politikerna kommit fram till svaren.

Begreppet ”verklighetens folk”, som Halldorf fördömer, byggde dock på just subsidiaritet. Det handlade till exempel om att fördelning av föräldra­ledigheten ska beslutas inom familjen snarare än i regeringskansliet. Den åsikten är en av alltför få som kristdemokratin i dag faktiskt är känd för, och dessutom delar med folkmajoriteten.

Joel Halldorf gör även alla skrivbordsstrategers klassiska misstag: Han navigerar efter en gammal karta.

Ingenstans i hans text nämns de enorma skiften som ägt rum i Sverige eller omvärlden sedan succévalet 1998. Inget om hur den alltmer instabila Mellanöstern påverkat och påverkar oss, inget om hur finanskrisen stöpte om den ekonomiska diskursen, inget om hur den inom­europeiska utvecklingen bidragit till det tragiska Brexit-beslutet, inget om de nya sorters brottslighet som skapar otrygghet i Sverige.

Skribenter kan dock bortse från sådant, politiker kan det inte. Fråga dem som stod bakom socialdemokratins ekonomiska kursändring från 1970- till 1990-talen. Den processen var inte lätt, men den var nödvändig. Trots protesterna från Carl Tham och Göran Greider. Detsamma gäller Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna för tio år sedan.

Värderingar förändras långsamt, verkligheten kan förändras på en eftermiddag. Och det är i skärningspunkten mellan dessa omständigheter som politik antingen lyckas eller misslyckas. Kristdemokratin behöver om något mer förnyelse och mindre nostalgi, eftersom både väljarkåren och verkligheten är en annan nu än för tjugo år sedan.

Den här debatten är viktig och måste föras, men låt oss föra den utan anklagelser om ”falsk” kristdemokrati.

Johan Ingerö­,

välfärds­ansvarig på tanke­smedjan Timbro, presschef i Kristdemokraternas partiledarstab 2012–2015

Läs mer: KD borde pröva att bli kristdemokrater

Fler artiklar för dig