Församlingsliv på låtsas?

För mig blev dissonansen mellan vad jag såg hos oss kristna och i kyrkan å ena sidan och bilderna i bibel, förkunnels­e och bekännelse å andra sidan till sist omöjlig att bära. Det s­kriver författaren Jonas Lundström.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Av katalogiserade synder har jag nog begått den grövst­a. Som tredje generationens pingstvän, och trots två bibelskolor, fyra års teologistudier och två församlingsplanteringsprojekt i ryggsäcken, övergav jag 2011–2012, efter tre decennier som döpt, bekännelsen av den kristna tron.

Bakgrunden är komplex, men en viktig orsak var för mig som för många, kyrkans karaktär. Bibel och predikningar hade lärt mig att de Jesustroende utgjorde en ”stad på berget”, ett ”ljus i mörkret”. Människor som följer Jesus blir, trots sina brister, påtagligt fyllda av Guds ande.

De utgör efter pingsten Kristus kropp på jorden, en försmak av Guds rike där uppståndelsens krafter verkar. De säljer vad de äger, har allt gemensamt och ger åt de fattiga i stället för att som de icke-troende samla skatter på jorden. De lever som och med de fattiga och marginaliserade, förföljda av makten för sin radikalitet.

De skapar familjeliknande, inkluderande och attraktiva vardagsgemenskaper där ingen kallas fader, lärare och ledare, och där människor inte delas upp i slav och fri eller man och kvinna. De präglas av kärlek, glädje, fred, tålamod och vänlighet.

De smider svärden till plogbillar, sprider helande, strider mot Makterna, och vittnar på ett mirakulöst sätt om att en annan värld är möjlig. De gör fel mot varandra, men uppmuntrar, förmanar och förlåter varandra.

Så hade jag lärt mig, och så lärde jag andra. Men i historia och nutid såg jag något annat. Nämligen en kyrka som månade mycket om makt, privilegier och rikedom, och som genom historien ofta stått på våldets och förtryckets sida.

Samtidigt självgod; fixerad och stolt över en handfull godtyckligt utvalda (konservativa) etiska, dogmatiska eller s­akramentala särdrag. Och ofta ouppmärksam på skönhet och befriande krafter i andra sammanhang än sitt eget. En kyrka som visserligen, som många andra grupper och organisationer, skapar samhörighet och bedriver välgörenhet, men knappast något revolutionärt miniatyrsamhälle. Detta var vad jag såg. Berodde det på andlig synnedsättning? Varför verkade många andra inte se samma sak?

Ett klassiskt frikyrkligt, eller radikal-reformatoriskt, synsätt är att fornkyrkan korrumperades av sin allians med makten, och skapade ett kyrkligt monster. De genuina lärjungarna och den äkta församlingen blev därefter en minoritetsrörelse i kyrkans marginal.

Men genom att människor återvänder till rötterna och samlas på nygamla sätt, i hemmen och naturen, i kommuniteter och kollektiv, i alternativa församlingar och gemenskaper, kan nytt liv skapas och radikala praktiker återupprättas. Ungefär så kunde frikyrkliga pionjärer tänka en gång i tiden.

För mig blev dissonansen mellan vad jag såg hos oss kristna och i kyrkan å ena sidan och bilderna i bibel, förkunnelse och bekännelse å andra sidan till sist omöjlig att bära. Tron på uppståndelsen och gudsriket läckte, trossatser omvärderades, och till sist släppte jag (tills vidare?) taget om bekännelsen. Men fortfarande längtar jag efter fler radikala kristna gemenskaper som i grunden utmanar ett förtryckande och destruktivt system på väg mot sin u­ndergång.

Sommarens syndakatalogsdebatt i Dagen behöver som jag ser det gå betydligt djupare än hittills. Kanske behövs varken fler eller färre regler, utan grundläggande förändringar i sättet att leva församlingsliv?

Om Jesus har uppstått, borde det då inte finnas en mängd gudsrikesdoftande gemenskaper som lever uppenbart befriande och kärleksfullt och därför radikalt annorlunda? En messiansk kropp som går att ta på, en ambassad i väntan på riket. Om detta saknas, vari ligger då poängen med och trovärdigheten i det kristna budskapet?

Så var finns i så fall dessa grupper i dag? Finns det hopp om att det som gått förlorat kan återfinnas? Vad är det du som fortfarande tror ser som jag inte ser?

Jonas Lundström, Örebro. Författare till ”Jesus eller kyrkan? E­tt anabaptistiskt sökande efter kristen radikalitet”

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
Annons
Annons