Debatt

Försvara tron mot avarter

Vår tid är i ett akut behov av duktiga apologeter som kan försvara den kristna tron mot två olika attacker. Det skriver Vesa Annala, teolog och författare.

Under tidernas gång har den kristna tron blivit attackerad både inifrån och utifrån. Under de första århundradena fick de tidiga apologeterna försvara tron mot två olika attacker. Den ena handlade om judendomens attack mot den nya rörelsen (Paulus försvar mot judaister). Den andra attacken (framförallt efter den apostoliska tiden) kom från den klassiska tidens tänkare. De hävdade att de kristna lärde ut myter som var "absurda". Man gjorde narr till exempel av jungfrufödelsen och tron på kroppens uppståndelse.

Det viktigaste försvaret handlade dock inte om läromässiga utan moraliska attacker. De kristna anklagades för civil olydnad när de ville ta del i den romerska kulten. Kristna anklagades också för det mest ”barbariska” beteendet (”kannibalism”) eftersom de åt ”mänskligt kött” eller ”bröd doppat i blodet”.

Många apologeter försökte försvara den kristna tron under den klassiska perioden genom att själv använda de klassiska tänkarnas begrepp och föreställningar. Origenes anammade exempelvis en allegorisk bibeltolkning från Homeros poesi. Detta ledde till kristendomens "hellenisering".

Sedan kom reformationen och en ny era för apologetiken. Då handlade apologetiken om kyrkans inre liv. Luther ifrågasatte kyrkans handel med avlatsbreven. Senare ville Luther försvara Skriftens auktoritet över kyrkans tradition.

I dag är vi åter i en ny era. Vår tids apologeter får bemöta idéströmningar som uppstod under den så kallade upplysningen. Den moderna teologin har blivit starkt påverkad av upplysningens föreställningar. Bibeln har åter "mytologiserats", dess världs- och historiesyn sägs vara föråldrad. Tilltron till Bibeln som ett historiskt dokument ifrågasätts öppet inom kyrkan. Bibeln är inte Guds ord till människan utan människans föreställningar om gud. Jungfrufödelse och Jesu uppståndelse ifrågasätts öppet.

Ett nyare fenomen i den kristna kyrkan, en sorts motreaktion till upplysningen, är den så kallade karismatiska rörelsen. Den har sina rötter i romanticismen genom de stora väckelserörelserna på 1800-talet och i pentakostalismen på 1900-talet.

Den intellektuella reflektionen över tron ersattes av den personliga upplevelsen. På frågan: ”hur vet du att Jesus lever”? svarar man gärna: ”Jag vet att han lever. Han lever i mitt hjärta!”

Utöver den starka "individualiseringen" av tron har betoningen på "mirakel" och direkta "uppenbarelser" och "budskap" från Gud tagit en central plats i den karismatiska rörelsen. Stora möten med förkunnare med en speciell "smörjelse" i förening med "cool" (världslig) musik skapar en förväntan att något stort (ofta "mirakulösa helanden") ska hända. "Andlig berusning" är ett ofta förekommande fenomen. Mirakelberättelser ("helanden", "dödas uppväckande" etc.) sprids genom sociala medier, som verkliga händelser.

Här har vår tids apologeter en stor utmaning, men en märklig tystnad råder. Man tycks acceptera (nästan) allt om det bara sker ”i Jesu namn”.

De nytestamentliga författarna var väldigt måna om att bemöta och avslöja "falska lärare", "falska profeter" och omoraliskt beteende. Man var oerhört mån om att medlemmar i den nya kristna rörelsen skulle visa en hög moral, stå emot "världsligheten" och på allt sätt leva ett klanderfritt liv. Lika viktigt var att bevara evangeliet obesmittat av falska läror.

Vår tid är i ett akut behov av duktiga apologeter som kan försvara den kristna tron mot dessa två attacker: upplysningstidens falska rationalitet och romanticismens extrema individualism.

Vesa Annala, teolog och författare

Fler artiklar för dig