Ge mig Kristus, inte en massa omvägar

I den pågående turbulenta situation som råder inom Svenska kyrkan, och som nu även nått långt utanför dess väggar, kommer här ett underifrånperspektiv från ett mindre får i hjorden och hans syn på vad kristen tro innebär och handlar om.

Det är uppenbart att vi inom Kristi kropp har olika åsikter i allt från sakpolitik till ideologi och teologi. Vi må strida om inriktning, fokus, och allt mellan himmel och jord, men en sak måste vi alla vara överens om, nämligen vem som är kroppens huvud.

Alla vi som frivilligt eller­ genom­ kall, professionellt eller­ ideellt, valt att engagera oss i kyrkans verksamhet, det må vara som lekmän, politiker, präster, diakoner, anställda eller biskopar, alla måste vi böja våra knän vid korset och erkänna Jesus­ Kristus som vårt livs och vårt hjärtas Herre (vilket säkert också sker). Alla har vi ett hjärtats herre och den fria viljan låter­ oss själva bestämma vem eller vad det ska vara.

Men djupast sett har inte kyrkan något annat existensberättigande än att proklamera Kristus och Hans evangelium. Det är allt hon har, men i gengäld har hon i Honom allt.

Vill man lära sig att fiska så bra som möjligt går man med i en fiskeklubb. Väl medlem förväntas man sedan inte arbeta för att göra om klubben till en verksamhet för drakflygning eller bungyjump. Det är elementärt­.

Kyrkan rymmer förvisso hela spektret av människor, med alla tillhörande viljor och agendor, och så måste det givetvis få vara. Men all vår gemensamma strävan måste vara i kärlek för och till Honom som är hela skapelsens mål och mening. Allt annat är otänkbart och dömt att som hö vissna bort och dö.

Som ett mindre får i hjorden­, och som en som ofta tvivlar, vacklar och grubblar, behöver jag hjälp från kyrkan genom förkunnelse och undervisning. Det är vad jag främst behöver, och kanske inte uppmaningar om källsortering, global uppvärmning, allmänmänskliga betraktelser eller­ undervisning om hur man rätt ska förstå konflikten mellan Israel och Palestina. Jag när nämligen den naiva tron att om ni berättar för mig om Kristus, så gör Han sedan underverket i mig, och jag kan i Hans kraft växa och dela Hans kärlek med andra. Allt annat är bara en onödig omväg.

Därför vänder jag mig till de av er inom kyrkans ledning och biskopskollegium som från gång till annan förefaller att driva egna agendor, med en ödmjuk uppmaning: snälla ni, kom ihåg ert ansvar som herdar för fåren. Det är er viktigaste uppgift och kallelse. Ni står som främsta garanter för den tro som Herren själv har bett er att förvalta. Ett enormt ansvar, ett som jag själv skulle vara rädd för att förvalta fel.

Om någon av er känner sig nödgad att i text svara på denna uppmaning så ber jag er: gör inte det. Ta i stället till er att det finns får i er hjord som känner som jag. Lyft i stället frimodigt upp Herren i allt ni gör och säger. Ge alltid Honom­ äran i allt. Och snälla ni, be Honom; ske inte min vilja, utan Din.

Om ni gör det, ska jag också­ göra så gott jag kan, det blir lättare om vi hjälps åt.

Gunnar Asp