Gör vi allt för att tysta samvetet?

Det politiskt korrekta etablissemanget hävdar följande:

Abort är i princip en mänsklig rättighet och en allmänt accepterad oantastlig norm som endast ifrågasätts av en mycket liten grupp väldigt extrema människor – närmast påminner de om IS-terrorister.

Samma etablissemang hävdar samtidigt:

Rätt för barnmorskor att, av samvetsskäl, slippa medverka vid aborter skulle medföra stora problem för många abortsökande kvinnor i Sverige. Detta på grund av att massor av barnmorskor i dag tjänstgör i strid med sina samveten och därför skulle åberopa denna rättighet.

Kan motstridigheten i åsikterna bli större?

Något av påståendena måste definitivt vara falskt. Rimligen måste sanningshalten värderas utifrån hur samhället reagerar när två utbildade barnmorskor, i domstol, åberopar samvetsskäl för att slippa medverka vid aborter. Det har endast skett av två personer på över 40 år (sedan den nuvarande abortlagens tillkomst 1974).

Konfrontationen blir total. Media, politiker, fackföreningar, landsting, feminister och domstolar med flera reser sig som en man till stöd för åsikt nummer två av ovan nämnda!? Upprört vispas luften upp. Konspirationsteorierna vädras. Hotet mot aborträtten beskrivs som skrämmande och verkligt.

Samtidigt lyser de reella sakskälen för upprördheten med sin frånvaro. Problemfri flexibilitet finns ju i andra länder. Abort söker man ju inte på akuten.

Är verkligheten den – att längst därinne finns det ett samvete – som på allt sätt måste tystas?

Christer Angerbjörn