Hänvisning till ”inre röst” problematisk

Therese Bergqvist kritiserar i en debattartikel Ellinor Grimmarks samvetsfrihetskamp med hänvisning till sin egen “inre röst”.

Argumentationen är djupt problematisk. Tanken att vi som kristna ska avgöra vad som är rätt och fel enbart utifrån våra inre röster får absurda konsekvenser. Då kan, för det första, Bergqvist inte sätta sig över Grimmarks inre röst. Inte heller kan vi ha synpunkter på till exempel Westboro Baptist Church som i Guds namn trakasserar homosexuella, eller på en kristen extremist som bränner en abortklinik. De följer ju bara sina inre röster.

Som kristna ska vi hämta vår vägledning från Guds ord. Vi har också rika skatter att gräva ur i den kristna traditionen. Samvetet ska vi naturligtvis lyssna till, men detta samvete måste upplysas. Budordet "du skall inte dräpa" är en fullgod grund för att motsätta sig abort.

Vi vet att livet rent biologiskt börjar vid befruktningen och vi läser i Bibeln om en Gud som såg varje människa när hon ännu knappast var formad och som sammanvävde henne i hennes moders liv. Det råder heller ingen tvekan om hur kyrkan i alla tider betraktat fosterfördrivning. Detta fördömdes mycket tidigt i kyrkohistorien.

Och även om det skulle råda tveksamhet om när livet börjar, på vilket sätt leder det till slutsatsen att det är fritt fram att abortera? Om jag är osäker på om en handling avslutar ett människoliv bör jag självklart avstå från denna handling.

Bergqvist tar som ett argument för sin sak upp det faktum att många befruktade ägg inte fäster vid livmodern, och gör härmed en glidning från det som är – till det som borde vara.

På 1800-talet dog vart femte barn före sju års ålder. Innebär detta faktum att det skulle ha varit rätt att ta livet av den tidens barn innan de fyllde sju? 15 procent av alla kända graviditeter slutar i missfall. Ger det oss rätt att orsaka missfall?

Vidare påstår Bergqvist att vi alla ”vet” att de som ”säger sig försvara livet” har arbetat för att begränsa människors frihet i USA. Det är ett svepande påstående som i sin vaghet är svårt att bemöta. Men vi kan konstatera att det finns en omfattande nidbild av abortmotstånd som ivrigt påhejas av den penninghungriga amerikanska abortindustrin.

Sanningen är att de relativt få fall där våld har tillgripits av abortmotståndare enhälligt har fördömts av prolife-organisationerna. Samtidigt har 59 miljoner barn mist livet i abort i USA sedan 1974.

Den svarta befolkningen har hela tiden varit särskilt utsatta på detta område, vilket inte är förvånande då aborträttsrörelsen har rasistiska rötter. Innebär inte det systematiska dödandet av små flickor och pojkar, vare sig det sker i USA eller i Sverige, ett begränsade av människors frihet, om något?

I en fotnot under Bergqvists artikel betonar opinionsredaktör Elisabet Sandlund att man aldrig på ledarplats hävdat att kopparspiral är förkastligt. Detta är beklagligt. Kopparspiralen förhindrar implantation, inte befruktning, och har därför potentialen att orsaka tidiga aborter. P-piller försvårar implantation.

Det är fint att som Bergqvist bekymra sig över effekterna på miljön, men den första frågan måste vara: Vad gör detta preventivmedel mot den ofödda människan?

Visst finns det preventivmedel och familjeplaneringsmetoder som inte är abortiva. Men den kristna kampen för att få ner antalet aborter kan inte föras genom att lobba för preventivmedel (av vilken sort det vara må).

Sveriges kristna behöver stå för en radikalt annorlunda – biblisk – syn på barn och barnafödande.

Vi behöver komma tillbaka till sanningen att barn är en gåva från Gud, att vi, kvinnor och män, faktiskt inte har obegränsad rätt att göra vad vi vill med våra kroppar.

Detta innebär att gå rakt emot den rådande kulturen som dyrkar självbestämmandet, separerar sexualiteten från barnafödande och som offrar små barn på bekvämlighetens altare.

Vi behöver kristna som utan att skämmas arbetar för en Livets­ kultur i Sverige.

Heather Meechan

Ingrid Fryxelius

Annette Westöö

Gullan Malmquist

styrelsemedlemmar MRO – människorätt för ofödda