Har omvändelser skett i onödan?

Svar till Alma-Lena Andersson (Dagen 3 mars). Monoteismen, tron på ett enda evigt gudomligt väsen och inget annat, är vad som gäller och som alltid gällt för mig. I min korta insändare (Dagen 25 februari) visade jag på Guds eviga treenighetsväsen och på inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus från Nasare och på tillbedjan till Jesus som Gud. Men allt detta är ju för muslimen den optimala dårskaren och rena hädelsen emot deras Allah, eftersom Allah omöjligen kan ha någon evig son.

Från muslimens perspektiv så gör jag mig alltså skyldig till värsta sortens avguderi när jag kallar Jesus för Gud och ber till honom och vi får då självfallet stora svårigheter med att kunna knäböja tillsammans.

När man från Svenska kyrkans håll får höra talas om pilar till Mecka och från högsta sätet att Jesus Kristus inte är enda vägen till Gud så brukar det ofta bottna i tvivel på Guds eviga treenighetsväsen och på inkarnationen, och det var främst därför som jag skrev.

Om inte det för den kristna människan är en absolut sanning att Gud antagit syndfri mänsklig natur i Jesus från Nasaret, så står självfallet dörren öppen för alternativa vägar.

Men den kristne fick inte endast ta emot Gud i sitt liv när hon blev försonad, hon fick också det gudsinspirerade ordet som bland annat säger: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn [Jesus] Kristus, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12).

Hur påverkas kyrkans syn på evangelisation och mission bland muslimer om alternativ väg till evighetens goda värld existerar? Det hela kan ju te sig rätt meningslöst. Alla omvändelser från islam till kristen tro som ägt rum kan ha varit helt onödiga.

All legalistisk religionsutövning där kravet på böner och klättrarmentaliteten är drivfjädern för att människan till sist ska nå Gud är i total konflikt med Guds nåds gåva i Jesus Kristus. Det är utifrån detta och endast detta som bönen måste förstås.

Sven Degerfeldt