Har vi förlorat enkelheten och gripenheten?

Jag funderar på om vi tappat bort gripenheten och hänförelsen i vår tro. Är det någon skillnad på att gå shoppingrunda i köpcentret för att hitta senaste nytt eller en sväng till kyrkan för att eventuellt finna något där och därefter gå hem till det vanliga igen?

Det borde vara skillnad. Jesus säger: "Den som tror på mig, ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten" (Joh 7:38). Har vi stängt kranen i oss?

Måste man bilda ett privat ministry för väckelse och liv för att hitta rätt?  Måste man bli katolik för att få kontinuitet i sin tro? Måste man leta sig fram till ökenfädernas mystik och filosofi för att orka leva? Måste man köpa sig nya vägar till självförverkligande inom nyandligheten?

Det borde ju räcka med att öppna kranen i tro på Honom som är frälsningen själv. Han byggde aldrig några dogmatiska tempelvalv. Han bara blev vägen, sanningen och livet i en enda stor generös inbjudan till ett nytt sätt att leva.

Frälsningen är förlåtelse, försoning och kraft att leva i den atmosfären – konstigare är det inte. Det enkla men fulltoniga evangeliet. Men vi krånglar till det med allsköns teologisk snickarglädje, till ingen nytta alls.

Kristen tro är inte att göra en massa ”goda saker”, tron är helt enkelt bara liv och relation med Honom som ger strömmar av liv i vårt innersta. Strömmar som sedan ger hopp om liv och kraft i de relationer vi har med människor i vår närhet. Hänförelse och gripenhet som smittar av sig där vi går fram. Öppna kranen och känn de friska strömmarna, lev och ge liv.

Det behövs inga omvägar för att bli gripen och tagen - det är bara att säga: Jesus, här är jag, använd mig!

Hasse Nylander,

pensionerad pastor