Härmed lämnar jag baptismen

Hur kan vi sätta oss över det faktum att Gud tycks bekräfta dessa människors dop? Det skriver Mikael Karlendal, fram tills nyligen pingstpastor, i en debattartikel där han förklarar varför han numera bekräftar barndopet fullt ut.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Jag har ändrat ståndpunkt i dopfrågan och är inte längre att betrakta som baptist. Jag kan inte längre motivera varför spädbarn inte ska döpas och tas in i församlingen. Därför är naturligtvis så kallade troendedop av personer som redan är döpta som barn otänkbart, eftersom dopet är en engångshändelse och vägen in i församlingen. Vad fick mig då att ändra mig?

Den mest omedelbara faktorn är jämförbar med den i Apostla­gärningarna kapitel 10–11, där erfarenheten av Andens verk får apostlarna att ompröva sina tidigare uppfattningar om vem som får döpas och tas in i församlingen. Tidigare hade det varit otänkbart att döpa icke-judar. Men nu visade Gud att de skulle tas in i församlingen.

På ett liknande sätt har min erfarenhet av hur Anden verkat i troende som bara är barndöpta påverkat mig starkt. Jag kan inte se någon skillnad i negativ mening mellan troendedöpta och bara barndöpta när det gäller brinnande kristen tro och övertygelse, liv i helighet och gudsfruktan etcetera. Gud tycks inte göra någon skillnad, utan han verkar anse dessa barndöpta som kristna och medlemmar i den församling han för matrikel på i himlen. Gud verkar med andra ord bekräfta deras dop!

Detta förstärks när man tar del av erfarenheten från kyrkans historia. Man kanske inte rent historiskt kan bevisa om barndop ägde rum under Nya testamentets (NT) tid eller inte. Men vi vet att det var normalt och vanligt förekommande kring år 200. Och hur kan det helt plötsligt vara så? Till exempel skriver, under första halvan av 200-talet, Origines att dopet av barn är en praxis man fått från apostlarna. Ett kyrkomöte på 200-talet diskuterar om man måste vänta till barnets åttonde dag innan man döper det, eller om man kan göra det innan. Från kanske 400–500-talet torde barndopet vara det vanligaste i de områden som då var kristna.

I missionssituationer var självklart dopet av vuxna mer framträdande. Det är ju de som kan komma till tro och omvända sig från hedendom. Därför är det sådant vi ser i NT och den första kristna tiden – åtminstone om man ser till dem som uttryckligen nämns. När vuxna omvänder sig från avgudar till Kristus, måste de tro innan de döps. Diskussionen handlar inte om det. Men det uttryckliga kravet att tron måste förekomma dopet i en sådan betydelse att småbarn inte kan döpas, finner man inte i NT och inte heller i kyrkans historia förrän på 1500-talet.

Det betyder att om den baptistiska läran är korrekt och dopet är vägen in i församlingen så har det, om man tänker konsekvent, inte funnits en kristen församling i Europa på kanske 1 000 år – för alla var ju bara barndöpta!

För mig har detta alltid framstått som absurt. Det är tydligt att Gud har verkat i människor genom hela denna historiska epok och ända fram till vår tid, och att människor under hela denna tid har varit levande kristna och tillhört Hans församling. Vem är då jag eller vilka är vi, att sätta oss över en bevisligen 1 800 år gammal tradition, när vi inte kan bevisa att den inte är 2 000 år gammal och apostolisk? Hur kan vi sätta oss över det faktum att Gud tycks bekräfta dessa människors dop?

Detta har fått mig att studera dopets teologi och kyrkosynen djupare, och fått mig att granska argumenten för den klassiska kristna dopsynen bibliskt, teologiskt och historiskt. Enligt min mening ligger bevisbördan på baptisterna – och de har en lång väg att gå! Det finns goda argument för dopet av barn hos både katoliker, lutheraner och reformerta. Delvis olika, delvis överlappande. Utrymmet tillåter inte att jag går in på det här.

Jag har studerat Bibeln och teologi sedan jag var barn och mött andra kristna traditioner. Jag började seriöst reflektera över dopfrågan och kyrkosynen för cirka tio år sedan då jag hade planer på att bli präst i Svenska kyrkan. Av olika skäl blev jag inte präst utan pingstpastor i stället. Men jag fortsatte att reflektera, dock kunde jag inte göra det offentligt i rollen som pingstpastor. Jag har länge velat bejaka barndopet som ett dop, på det sätt som exempelvis Peter Halldorf och Sten-Gunnar Hedin föreslagit. När jag slutade min tjänst i Ängelholms pingstförsamling och föreståndaransvaret lyftes från mina axlar så gick det snabbt för mig att inse att jag också ville gå hela vägen och vara konsekvent och förespråka det, oavsett kostnad när det gäller möjligheten till vidare pastorstjänst.

Jag har ändrat min dopsyn, men jag tar inte avstånd från människorna och pastorsgemenskapen i Pingströrelsen – de förblir mina syskon i Herren.

Mikael Karlendal

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Annons
Annons
Annons
Annons