Inga kopplingar mellan Livets Ord och Knutby

I en debattartikel försöker Göte Olingdahl svara på frågan vad Knutby Filadelfiaförsamling egentligen är för typ av församling (Dagen 26 oktober). Artikeln kan inte uppfattas på annat sätt än att det är Livets Ord som, åtminstone indirekt, bär skulden för den tragiska utvecklingen i Knutby. I Olingdahls hybridliknelse var allt frid och fröjd så länge församlingen var en aktiv del av pingströrelsen. Problemen uppstod på nittiotalet när Knutbyförsamlingen, enligt Olingdahl, närmade sig trosrörelsen.

Vi har hävdat det många gånger och vi hävdar det igen: Det har aldrig funnits några kopplingar mellan Livets Ord och Knutby. De (få) som fortsätter att påstå detta har hittills inte haft något konkret som visar att så skulle vara fallet. Ingen av de ledande personerna i Knutby har någonsin varit med eller ens ansökt till Trosrörelsens predikantorganisation. De har inte heller deltagit i de olika samlingar för pastorer och ledare som anordnas inom trosröreslen och Livets Ord. Före den 10 januari 2004 var Helge Fossmo och Åsa Waldau helt obekanta namn i våra sammanhang.

Istället för konkreta exempel använder sig Olingdahl av svepande formuleringar. Att föreståndaren Kim Wincent ”fått sin teologiska utbildning vid Livets Ords skola” (1987) bevisar givetvis ingenting. Genom åren har många pastorer och ledare inom pingströrelsen gått på Livets Ord utan att deras församlingar har några som helst likheter med Knutby.

Olingdahls teori om att Knutby inte längre identifierar sig som pingstförsamling motsägs av att Helge Fossmo så sent som december 2003 deltog i pingströrelsens predikantvecka. Det tyder snarast på en ganska stark identifikation med pingst. Men måhända har Knutbyförsamlingen fjärmat sig från pingströrelsen under senare år, men inte i riktning mot Livets Ord som vissa debattörer med automatik påstår (Olingdahl nu, Sten-Gunnar Hedin tidigare).

De teologiska avarter som uppdagats i Knutby kan inte på något sätt hänföras till Livets Ord. Knutbyförsamlingen har en unik, hemmasnickrad teologi vilket är helt uppenbart för varje någorlunda allmänbildad svensk, inte minst för den som lägger lite energi på att forska i frågan.

En ”Kristi Brud” skulle ha varit otänkbar inom Livets Ord, liksom försöken att finna bibelstöd för den sexuella promiskuitet som Fossmo ägnat sig åt.

Olingdahls analys är ytlig och tunn. Frågorna kring vad som hänt i Knutby är alltför allvarliga för att hanteras på ett så slarvigt sätt som Olingdahl gör. Om Olingdahl drivs av sanningslidelse i sitt försök att hitta en förklaring till Knutbyfenomenet får han gå tillbaka till sin kammare och göra ett mer grundligt arbete. Den typ av spekulativa och tendentiösa teorier som Olingdahl levererar hör inte hemma i en seriös debatt om Knutbytragedin.