Debatt

Inte enkelt att vara baptist

Vi baptister måste bearbeta vår doptolkning mycket djupare, skriver Roger Hammarstén, som gått från en luthersk till en baptistisk dopsyn.

Som uppvuxen inom EFS är jag "välimpregnerad" med luthersk teologi, inte minst när det gäller dopet. Men när jag blev andedöpt vid 22 års ålder började jag på allvar fundera över dopet, och när jag läste i Bibeln kom jag snart fram till att barndopet inte hade något tydligt stöd i Nya testamentet.

Under ett par års tid av brottning med frågan om jag som barndöpt skulle låta döpa mig som vuxen eller inte, fick jag tag i boken ”Döpt till Kristus” som EFS-aren Gunnar Fallman skrivit.

I den boken tar han fram omskärelsen som förebild till dopet (utifrån Kol.2:11–12), en utläggning om dopet som jag aldrig hört förut. Men boken påverkade mig ändå så starkt att jag började känna glädje och trygghet i mitt barndop. Jag landade i att det Gud gjorde med mig i dopet fortfarande gäller från hans sida, oavsett vad jag gör med mitt liv.

Eftersom min längtan i många år har varit att få tjäna Gud i alla kristna sammanhang, då insåg jag ganska snart det skulle ses som ett hinder i många församlingar att jag inte är döpt som vuxen genom nedsänkning. Därför lät jag döpa mig på ett kvällsmöte i en pingstförsamling. Men eftersom jag var trygg och glad i mitt barndop blev jag förvirrad, och jag visste inte om jag hade gjort rätt eller fel. Det fick bli ytterligare några års bearbetning av dopfrågan, innan jag landade i mitt dop som vuxen och kände glädje över det.

Skälet för mig att döpa (om) mig kan naturligtvis ifrågasättas, vilket jag också har gjort många gånger. Utifrån min erfarenhet rekommenderar jag därför att man väntar med dopet tills man i djupet av sitt inre vet att man handlar rätt.

När jag nu, efter många års närkamp med dopfrågan, har blivit övertygad om att troendedopet är den bibliska modellen för ett kristet dop, då blir jag bedrövad över att se hur lättvindigt dopet behandlas i baptistiska församlingar.

Medan man i Svenska kyrkan ofta tar fram dopet i förkunnelsen och betonar vikten av att man lever i sitt dop och håller det fräscht och aktuellt, hör man nästan aldrig någon predikan om dopet och dess betydelse för det kristna livet i baptistiska församlingar, förutom väldigt kortfattat i samband med dopförrättningar.

I stort sett framställs dopet som ett steg man tar i lydnad när man kommer till tro, och som sedan i livet inte betyder något. Har man till exempel blivit döpt som nioåring, vilket är vanligt när det gäller barn som växer upp i baptistiska församlingar, kanske det dopet känns väldigt avlägset när man är i pensionsåldern.

Det är bra att uppmuntra nykristna till att låta döpa sig. Men alla vi andra som redan är döpta – hur kan vi använda vårt dop så att det blir en kraftkälla i vardagen som man kan återvända till i perioder av tvivel och svårigheter?

Vi baptister måste bearbeta vår doptolkning mycket djupare, så att den blir konsekvent i linje med Guds Ord, i stället för att analysera och ifrågasätta de teologiska argumenten för barndopet. För mig är det fråga om dop av lite större barn när man döper sju- och nioåringar. Och eftersom kärnan i baptistisk dopteologi är att dopkandidaten ska undervisas grundligt i frälsningen och vad dopet innebär innan dopet förrättas, har jag svårt att se hur barn i den åldern fullt ut kan förstå vad dopet innebär.

Förstår förresten vi vuxna dopets fulla innebörd? Och hur ska vi med traditionell baptistisk doptolkning göra med förståndshandikappade vuxna? Ska man utestänga dem från att bli döpta på grund av att de aldrig kan förstå vad dopet innebär och går ut på? Den här och andra svåra frågor måste vi ta itu med på allvar!

Barnvälsignelsen och den betydelse vi normalt lägger i den, behöver vi också bearbeta på djupet. När vi offentligt lägger händerna på det lilla barnet och ber att Gud ska välsigna det och fylla det med sin Ande, då underkänner vi i praktiken den hörnsten i vår teologi som går ut på att vi bara med en medveten tro kan ta emot gåvor från Gud. Visst, Jesus tog upp de små barnen och välsignade dem, så förebilden är helt biblisk.

Mer problematiskt ur baptistisk synpunkt är att Jesus med sin handling antyder att Gud kan ge sin välsignelse åt ett ­­ litet spädbarn som inte är medvetet. Hur hanterar vi det problemet?

Företräder man däremot barndopet och ser dopet som ett Guds handlande i första hand, då kan vem som helst bli döpt eftersom Gud inte är beroende av våra förmågor för att kunna förmedla sin nåd. Det är på många sätt betydligt enklare att vara barndöpare än baptist.

Roger Hammarstén, Ursviken

Fler artiklar för dig