Jacob Rudenstrand: Kritik mot friskolor är felriktad

Det är välkommet att konfessionella friskolor diskuteras. Hur vi skapar ett alltmer öppet och inkluderande samhälle beror till stor del på skolan. Att ledande liberaler och socialdemokrater nu vänder sig mot föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse väcker dock en rad frågor.

I samband med Socialdemokraternas partikongress har konfessionella friskolor kritiserats för att försvåra integrationen samt för att de leder till en sortering av grundskoleelever utifrån familjens religiösa preferenser.

Även om det är svårt att belägga detta på ett absolut sätt, är ju själva poängen med konfessionella friskolor att det är föräldrarna – inte staten – som ansvarar primärt för barnen. Det är bara i samhällen där politiker ser staten som den primära uppfostraren och religionen som ett problem, som religiösa övertygelser marginaliseras till den privata sfären.

Redan i dag finns kravet på konfessionella friskolor att de ska vara lika allsidiga som de kommunala skolorna. Detsamma gäller att alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, "förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen" (Lgr 11).

Skollagen säger även att ”undervisningen­ vid fristående­ skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke-konfessionell” och att ”deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt” (SFS 2010:800, 1 kap. 7 §). Lagen behöver knappast skärpas, bara följas.

Det finns cirka 16 000 skolor i Sverige (förskolor, grundskolor, gymnasieskolor). Av dessa är 4 000 fristående skolor och utgör alltså 25 procent av alla skolor.

66 friskolor är konfessionella (54 är kristna, elva muslimska och en är judisk) och utgör i sin tur 0,4 procent av alla skolor i Sverige. Det är alltså 0,4 procent av Sveriges skolor som anses utgöra ett betydande hinder för integrationen i Sverige, enligt S-kongressen.

Det är knappast ett empiriskt underlag att bygga politik på. Att även låta enskilda skolor med problematiska företeelser avgöra framtiden för alla konfessionella friskolor ger dem en oproportionerlig stor roll i debatten som man knappast gör när det gäller skolor i den kommunala sektorn.

I samband med att jag för ett kommande avsnitt av SEA:s podd Second Opinion intervjuade Bo Nyberg, rektor på Källskolan och ordförande för Kristna friskolerådet som organiserar de 54 kristna friskolorna, berättade han att det gjordes en undersökning om elevunderlaget vid friskolerådets årskonferens.

Det visade sig bland annat att samtliga kristna friskolor har eller har haft elever med muslimsk tro. Påståendet att kristna friskolor segregerar väger därmed lätt.

I intervjuer har Stockholm stads skolborgarråd Olle Burell (S) beskrivit konfessionella friskolor som "en av de mest extrema varianter av sortering av barn" och aviserat att han vill avveckla samtliga skolor men att han vill ha kvar den judiska Hillelskolan i Stockholm.

Enligt honom är Hillelskolan inte en konfessionell friskola utan ”en minoritetsskola på samma sätt som den sverige­finska skolan. Den har laglig rätt att tradera sitt kulturarv på samma sätt som det svenska majoritetssamhället”. Det är ett välkommet besked från Burell, men samtidigt är han inkonsekvent.

Övriga konfessionella friskolor är även skolor där religiösa minoriteter har möjlighet att "tradera sitt kulturarv". Eller vill Burell tillämpa andra regler kring integration för Hillelskolan och sverigefinska skolan än för övriga konfessionella friskolor?

Tittar man i S-kongressens förslag till riktlinjer för skolan heter det att man ”vill ha en skola fri från konfessionella inslag, med respekt för de internationella åtaganden som Sverige ingått och de nationella minoriteternas ställning”. Här säger förslaget emot sig själv.

Enligt riktlinjerna ska skolan vara en plats för ”öppenhet, demokrati och kunskap”, vilket bygger på en konfession. Det kan inte bevisas i laboratorium utan bygger på en livsåskådning. Det är en konfession.

Diskussionen borde rimligen vara om Skolinspektionen har gjort sitt jobb eller inte – innan man kräver förbud av alla konfessionella friskolor.

Jacob Rudenstrand­,

bitr general­sekreterare, Svenska­ evangeliska­ alliansen­