Sverige har en kung. Det är bra. Det skapar kontinuitet och besparar oss den osmakliga cirkus som amerikanarna just har utsatts för. Den kampanjen har kostat astronomiska summor och har framför allt skapat djupa klyftor, ställt olika grupper mot varandra och befrämjat hat, förakt och diskriminering.
Den har också tagit sanslöst stort utrymme i nyhetsrapporteringen världen över. Bevakningen av pågående krig, miljökatastrofer och svält, likaväl som positivt fredsarbete och medmänsklighet har fått stå tillbaka. Tragiskt!
Intresset har fokuserats på två (2) personer som talat illa om varann. Pinsamt! Jo, det sägs mycket goja i de svenska riksdagsvalen också. Och det är för stort fokus på partiledarna. Men det är inte alls som ett presidentval. Valen gäller nämligen inte statschefen. För han (eller hon) är redan vald. Personfixering på livstid!
Så länge familjen Bernadotte ställer upp på detta, är jag tacksam. Familjen representerar Sverige utåt och är en klart enande faktor. Att den politiska makten ligger hos riksdagen är förstås en förutsättning.
Alltså – jag har blivit rojalist!
Amerikanarna har valt en president som uttalat sig rasistiskt, främlingsfientligt, sexistiskt och vulgärt. Han har gjort komplicerade frågor till enkla slogans, skickligt utnyttjat sociala medier och varit demagog i stora massmöten. Jag påminns om att även Adolf Hitler hade motsvarande begåvning och sedan valdes i demokratisk ordning.
Nej, tacka vet jag kungen!
Varken han eller det svenska systemet är perfekt. Långt därifrån. Men det är klart överlägset det amerikanska.
Ingemar Olsson, artist och författare
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
