Jesus kan ge även lidandet en mening

Emmanuel Bäckryd skrev en utmärkt debattartikel (Dagen 12/5). Det som får mig att ta till orda är hans mening att vi måste skilja kristet lidande från allmänmänskligt lidande. Måste vi verkligen det? Om sjukdom och smärta drabbar en kristen, blir det ett kristet lidande då, eller är det fortfarande allmänmänskligt?

Jag menar att när profeten skriver om Kristus ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led” (Jes 53:4), då handlar det om alla människors sjukdomar och lidanden. Precis som försoningen gäller för alla, inte endast för kristna. Det finns också skäl att tro att den ”tagg” Paulus talar om i 2 Kor 12 är en sjukdom. Genom lidandet får han lära sig att tacka Gud för den svaghet som bereder vägen för Guds kraft. Och detta gäller alltså troligen inte förföljelse utan fysiskt lidande.

När aposteln i Kol 1:24 talar om det ställföreträdande lidandet ser han det som en uppgift. Han uthärdar inte bara, han gläder sig över att få lida för andras skull. Det tycks finnas ett visst mått av Kristus-lidanden som ska uppfyllas. Och dessa lidanden är ojämnt fördelade, liksom Guds goda gåvor är ojämnt fördelade oss människor emellan. Poängen med denna orättvisa är förstås att vi ska glädja varandra med de gåvor vi fått, och å andra sidan försöka lätta de bördor andra fått att bära.

I Matteusevangeliet 25 talar Jesus om sina ”minsta bröder” som är sjuka, hungriga eller fängslade. Vad vi gör för dem gör vi för honom, säger han. Det betyder att det är han som lider i varje lidande människa. Det allmänmänskliga lidandet blir därmed helgat av honom. Också det som ser meningslöst ut kan få en mening, när han tar det i sina genomstungna händer.

Jag vill avsluta med ett citat ur ett hittills opublicerat brev till en lidande människa av mystikern Hjalmar Ekström, skrivet 1956.

”För den som hör Jesus Kristus till blir varje lidande som möter honom ett ställföreträdande lidande för andra människor, eller, om man så vill, ett Kristi lidande i och genom honom för andra människor och för världen. Detta på ett mycket påtagligt sätt, både till kropp och själ (...) För en kristen är varje lidande en bönhörelse om Kristus-likhet, vare sig han medvetet eller omedvetet bett därom. Och detta vad än den yttre orsaken till lidandet må vara. En kristen blir kristen först genom att lida, det är därigenom han får Jesu tecken på sin panna.”

Staffan Ljungman