Johan Eddebo: S-beslut om religiösa inslag utan definition

Socialdemokraterna har ännu inte gått till botten med den grundläggande filosofiska frågan om vilken livsåskådning som är mest trovärdig. Det skriver Johan Eddebo.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Som oftast är det en dålig idé att låta våra emotionella reaktioner i alltför stor utsträckning färga våra politiska lösningar. Det här verkar inte minst kunna gälla den ståndpunkt som antogs vid Socialdemokraternas partikongress i april, vilken med kraftfulla formuleringar anför att skolan ska hållas fri från ”konfessionella inslag” samt ”religiös påverkan” i helt generella termer.

Det här kanske kan upplevas som klart och tydligt för många, men problemet är att ingen egentligen kan veta hur påståendet ska tolkas eller sättas i verket. Det finns nämligen ingen entydig definition av vare sig ”konfessionella inslag” eller ”religiös påverkan” som kan göra ett sådant här politiskt förslag fritt från godtycke samtidigt som det också åstadkommer vad man vill uppnå – alltså en skola som ”främjar fritt tänkande och som skyddar elevernas religionsfrihet”, som civilminister Ardalan Shekarabi citeras i SvD:s artikel 11 april.

Om vi till exempel testar att likställa ”religion” med livsåskådning i allmänhet blir situationen genast ganska besvärlig. Med den definitionen skulle förslaget innebära att våra skolor inte längre får förmedla någon som helst beskrivning av världen vi lever i eller säga någonting om hur människan fungerar, vilket troligtvis skulle ställa upp vissa hinder för undervisningen.

Kanske är tanken i stället att specifikt förhindra förmedling av sådana delar i en livsåskådning som har med värderingar och moral att göra, som man anser att eleven i stället fritt ska få reflektera sig fram till, och sedan ta ställning inför?

Men då landar vi ändå i en liknande problematik. Förutom att sådant som människovärdesprincipen i så fall måste bannlysas från allting som har med skolan att göra, så finns det förstås ingen undervisning som står fri från underliggande värderingar.

Att kunskap är någonting gott, att elevens strävan, flit och utveckling är meningsfulla, och att vi bör eftersträva det som är sant och avvisa det som är falskt, är under alla omständigheter grundvärden utan vilka undervisning eller utbildning i någon form blir omöjlig.

Handlar det då inte snarare om att specifikt utesluta traditionella livsåskådningar som gör anspråk på att tillvarons grund är gudomlig? Alltså om att utesluta vissa livsåskådningar samtidigt som man aktivt förmedlar andra? Den nyligen sju år fyllda sonen till en kär vän berättade härom dagen för mig att han inte trodde på Gud, eftersom han fått lära sig i skolan att forskarna inte heller gjorde detta eftersom ”Big Ben” slutgiltigt bevisats vara världsalltets ursprung.

Ifall vi på så vis ska tillåta sekulära livsåskådningsformer att utöva sin doktrinala påverkan utan att de samtidigt balanseras av, och prövas gentemot, alternativa ståndpunkter blir det svårt att se hur skolan faktiskt ska kunna främja fritt tänkande och värna elevernas religionsfrihet.

Om det fria tänkandet verkligen ska vara en målsättning, blir den rimligaste utgångspunkten just att lägga fram de allra starkaste tänkbara argumenten för de viktigaste livsåskådningsmässiga grundperspektiven som står till buds, och att till varje pris undvika en okritisk förmedling av några som helst värderingar över huvud taget, oavsett om de härrör från traditionella religioner eller sekulära åskådningar.

En påtaglig risk man i så fall inte kan undvika är dock att vissa perspektiv kan komma att framstå som betydligt mer rimliga än de övriga, eftersom argument syftar till att skilja sanna påståenden från falska. Och kanske är de perspektiven inte sådana man själv skulle föredragit.

Socialdemokraterna har såvitt jag förstår ännu inte gått till botten med den grundläggande filosofiska frågan om vilken livsåskådning som är mest trovärdig.

I väntan på deras slutgiltiga avgörande ser de flesta föräldrar sig troligtvis som förpliktigade att uppfostra sina barn i enlighet med den verklighetsbild och de värderingar som de bedömer är sanna och uppbyggliga – sådant som till exempel människovärdesprincipen, att koldioxidutsläppen orsakar klimatförändringar, att djurs lidande är någonting objektivt dåligt, eller att vi är älskade och sedda av Gud, tillvarons yttersta grund.

Det verkar högst rimligt att inte ställa sig i vägen för detta. Vi bör alltså inte aktivt och under tvång inskola barn i sådana livsåskådningar som föräldrarna bedömer är falska och destruktiva, ifall vi inte på något tillfredsställande sätt kan bevisa att föräldrarna har fel. Det lämpligaste och lättaste sättet att i sammanhanget värna tanke- och religionsfriheten är därför att helt enkelt bevara den relativa autonomi som de konfessionella friskolorna ändå tillåter föräldrar att ha i frågan.

Johan Eddebo­,

doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet

Läs fler artiklar om religiösa inslag i skolan

Alla tidigare artiklar

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Se tidigare frågor

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
#MeToo
Annons
Annons
Annons
Annons