Debatt

Karismatiken – vart tog den vägen?

Är det inte bäst att vi stänger in Guds Ande i rätt ämbete, rätt teologi och ordnad liturgi?

Har erfarenhet av Guds Ande, karismatik i olika former, blivit "en gäckande skugga"? I en kristenhet där kontroll och lagom är målbild blir lätt karismatiken en gäckande faktor. Vi bedömer det vi ser av olika former av karismatik, främst som destruktiva överdrifter. Vi städar undan det som ser ut att vara utanför vår kontroll. Urkristen apostolisk kristendom "tuktas" till exempel via kyrkliga ämbeten. Karismatiken råkar lätt i vanrykte, både genom falska och äkta iakttagelser. Profeter städslas och görs rumsrena. Och våra gudstjänster lunkar på, utan att varken oroa eller bygga upp. Ordning och kontroll upprättas.

Å andra sidan, vem ser inte karismatikens negativa framfart i själarnas värld? Överdrifter, omogna förespråkare lämnar bränd mark efter sig. Med medmänniskor som såras för livet. Så formas en församling eller grupper av "allergister" mot mer eller mindre alla former av karismatik.

Så, är det då inte bäst att vi stänger in Guds Ande i rätt ämbete, rätt teologi och ordnad liturgi? Så talar religionens ordningsmän. Lugnet upprättas, men människor som skulle behöva befrielse och upprättelse lämnas ensamma. Och deras befrielse uteblir. och det kristna vittnesbördet, i liv, gärning och i ord, bleknar bort eller förtvinar.

Vem kommer inte ihåg ramsan "Mormors lilla kråka skulle ut att åka, ingen hade hon som körde, än slank hon hit och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket!".

Är då kyrkans långa historia en berättelse om olika dikeskörningar? När är vi på vägen? Om det nu finns någon konstruktiv väg att beträda? Antingen odlar vi en karismatik, utan bibliska nödvändiga tyglar, eller så stänger vi in den i våra ordnade former, vare sig det gäller genomtänkt upprepbar liturgi, renlärig bibeltro eller finkulturellt andaktsliv.

Hur ser då vägen ut egentligen? Närläsning av Paulus brev till församlingen i Korinth, erfarenheter samlade i karismatiska väckelsen i historiska kyrkor och i den klassiska pingstväckelsen bildar tillsammans en omistlig fond. Med denna resurs kan vi närma oss karismatiken, i all dess bibliska mångfald. I fokus står då medmänniskan, som behöver förvandling från onda vanor, girighet, egoism med mera. Vidare främjar den goda karismatiken, genom kärleken från Gud, kyrkans uppbyggnad och genuina enhet. Karismatiken blir då ingen lyxföre­teelse, men bör och kan utrusta kristna till liv och tjänst så att evangeliet når ut, fram och in till människor.

Bärare av karismatiska gåvor bör underordna sig helheten. Inte av rädsla, tvång eller anpassning till en kultur som gynnar klättring i den kyrkliga karriären. Nej, medmänniskans uppenbara nöd, kyrkans desperata behov av Andens autentiska mångfald driver i så fall karismatikens tjänare. Ödmjukheten kan öppna för ett genuint betjänande av helheten, av de tilltufsade, av alla olika behov som formligen skriker ut sin nöd.

Min slutsats, som värker fram ur analys, studier, erfarenheter, desperation och tro, blir ofrånkomlig: Alla olika kyrkofamiljer behöver en djupgående väckelse och upprättelse till biblisk karismatik. För människors skull, för världens skull, till Guds ära och medmänniskors befrielse och permanenta upprättelse.

Björne Erixon, bibellärare

Fler artiklar för dig