Katolska kyrkans tro står fast

Det har skrivits mycket om Katolska kyrkans familjesynod; vissa katoliker har befarat en förändring av sakramentssynen, andra har innerligt önskat sig en sådan.

Den förändring som önskats, är då att frånskilda samt omgifta katoliker ska välkomnas att ta emot eukaristin (på protestantiska: nattvarden), även om de lever i en ny sexuell relation. Detta har kallats ”barmhärtighet”, i motsats till ”legalism” för Kyrkans hittillsvarande bruk.

Jag förstår smärtan hos den som, på grund av en kyrkligt oreglerad äktenskapssituation, inte ges tillträde till eukaristin. Under många år, innan jag själv konverterade, fick jag också bara ta emot välsignelsen, medan de katoliker som levde i nådens tillstånd fick ta emot Sakramentet. När min äldsta dotter gick till sin första heliga kommunion, och jag inte fick dela detta med henne, satt jag i kyrkan och grät av förtvivlan; förhoppningsvis märkte ingen det.

Frågan är då, om människors sorger i tillvaron ska förändra Kyrkans sakramentssyn? Eukaristin erbjuds i Katolska kyrkan till katoliker som lever i ”nådens tillstånd”, vilket betyder att inte ha någon allvarlig synd obiktad. Om jag tänker elaka tankar om någon, tar jag visserligen med det i nästa bikt, men det hindrar mig inte från att ta emot sakramentet.

Om jag däremot skulle ha: förnekat Gud, utan relevant skäl underlåtit att gå till söndagsmässa, stulit, begått mened, äktenskapsbrott, mord, ja då skulle jag fått ha handen på axeln som markering av att jag enbart gör anspråk på välsignelsen.

Vid bikt gäller, att synd ska bekännas, ångras, samt tas avstånd ifrån; den biktande ska även ha som definitiv föresats att inte göra om det. Här finns problemet för omgifta; om de avser att fortsätta leva i äktenskapsbrott, gills ingen bikt.

Tron bland vissa, är att detta är legalism från Kyrkans sida; Kyrkan borde vara ”barmhärtig”. Tanken förtjänar att tas på allvar. Är Kyrkan lagisk? Då vill jag i stället fråga: Har Kyrkan mandat att ändra på detta? Menar man att Kyrkan har funnit på idén med att omgifte är problematiskt, så är det en naturlig reaktion. Men nu är detta inget som några påvar suttit och grunnat ut, för att göra l­ivet besvärligt för folk. Det står, i Markusevangeliet 10:11–12: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskapsbryterska.”

Hur skulle Kyrkan kunna ta sig rätten att sätta sig över vad Jesus Kristus så tydligt har sagt? Och är det barmhärtigt att uppmuntra människor att leva på ett sätt som strider mot Jesu ord?

Låt mig ta ett annat exempel: Ponera att en vän, som gillar champinjoner, har plockat några vita svampar; jag ser att några är vit flugsvamp. Ska jag då säga ifrån "Stopp, ät inte flugsvampen!" Eller är det paragrafrytteri? Är jag, måhända, barmhärtig om jag i stället säger "Svampboken rekommenderar inte de där vita skivlingarna; men om du känner att det är rätt för dig, så vill jag inte lägga mig i"? Vad är barmhärtigt?

Tvivelsutan är det, i slutändan, vännen som själv väljer vad som äts; men om jag bejakar ett livsfarligt val, så är jag allt annat än barmhärtig. Och Kyrkans absoluta övertygelse är, att synd är livsfarlig; den skiljer oss från Gud. Barmhärtighet är kärlekens möte med den botfärdige syndaren – inte ett lögnaktigt bortseende från vad som är sant.

Formuleringar i stil med att Kyrkan "hellre förlåter massmördare än katoliker med havererade äktenskap", är därmed antingen ointelligenta eller medvetet lögnaktiga.

Om Kyrkan – vilket vissa önskar – skulle räkna det första äktenskapet som sakramentalt, men likväl godkänna ett par försök till, så skulle det vara liktydigt med att bejaka konkubinat, om än med förbehåll om en part i sänder.

Hur ska då Kyrkan ställa sig till de människor som förbrukat sina chanser att kunna leva ut sin sexualitet inom äktenskapets sakramentala ram, och som prioriterar den framför att lyda Jesu ord? Är det för mycket begärt av Kyrkan att förvänta kyskhet? Vad gäller i så fall människor med homosexuella dragningar? De har ju inte ens begått något misstag, för att ha hamnat i sin prekära situation.

Ska Kyrkan, överlag, sluta prata om kyskhet, eftersom det kan ses som "obarmhärtigt"? Ja, i dagens Sverige är det ju omedelbar behovstillfredsställelse som gäller; alla sexuella önskemål förväntas levas ut, så tidigt och så ofta som möjligt. Men räcker det inte att staten och massmedia köper det upplägget?

Familjesynoden har sagt att inget grundläggande ska förändras; nu lär det dröja länge innan allt är klart och färdigbehandlat, men den lilla öppenhet mot pastorala lösningar som antytts, har gjort att liberalt sinnade katoliker tror att Kyrkan kommer att ändra sin syn på äktenskapet. Jag betvivlar starkt att så är fallet; det vore nämligen början till ett sluttande plan.

Och den heliga Katolska kyrkan har, hittills, letts av den helige Ande; jag förlitar mig på att så ska ske även fortsättningsvis.

Febe Lann, undersköterska och teol kand, katolik.